Aftonbladet – 18 februari 1857, sida 2

———————— RR —— EN — X 22 antogo, såsom allt annat, ett helt olika utseende vid morgonsolens ljus. Hvad vi tänkt och sagt i stjernornas — de himmelska vittnenas — vördnadsbjudande närvaro, eller under månljusets heliga skuggor, tyckes vid det bjerta skenet af nästa dags sol sprida vingarne och försvinna i rymden med den nattliga daggen. Om alla de böner och goda föresatser, som läggas ned på den sofvandes hufvudkudde, kunde återfinnas der vid uppvaknandet, skulle verlden vara långt bättre. Detta erfor synnerligast onkel John Gordon, då han satte sig ned vid frukostbordet. Aftonen förut hade han hyst en oredig och dunkel föreställning om att han sjelf — mr John: Gordon — ändå ej var blott en frodig äldre herre i blå rock och hvit väst, hvars sublima ändamål med sin tillvaro var att äta och dricka godt, sofva väl, bära rent linne och hålla sig undan från alla bekymmer och ledsamheter. Han: hade inom sig känt ett uppror af stridiga känslor, en brinnande längtan, en helig åtrå — med ett ord, uppvaka nandet af den lifslånga slumraren, som vi kalla själen, hvilken, då den en gång vaks nar, är en oregerlig, anspråksfull; pockande och besvärlig gäst, och hvilken: derföre merendels åter med det snaraste insöfves medelst hvad opiat som finnes närmast till hands. Föregående afton hade onkel John, uppeggad af denne besvärliga gäst och lifvad af den dunkla makten af några fruktansvärda ord. sådana som dom) och evighet, gått fram bland. andra fattiga syndare och böjt knä i stoftet, sörjande öfver sin synd och bedjande om frälsning; men denna morgon, ehuru han roligen aldrig gjort någonting bättre och förståndigare: i sina dar, tyckte han sig just Ticasom skämmas derför. Fråga uppstod. vid ordet, huruvida man äfven i dag skulle bevifva sig till mötet, (Forts.)