Aftonbladet – 18 februari 1857, sida 2

så sumpig, att en graf knappast kunde gräf. väs djup nog utan att blifva fyld med vatten Dagningen började förebådas af ett svagt, rödsktigt skimmer vid horisonten. Månen och stjernorna blänkte ännu: Dred stod vid graf. ven, såg uppåt och talade med djup och högtidlig stämma: j Söker honom, som Arcturus och Oriot gjört hafver — Honom, som låter döden: skugga ljusna i en klarare mMorgöngryning Skåder ljusen på himmelen — ljusen i hänt händer, genomstungna för verldens syndei och utbredda likasom på ett körs. Men det dagen skall komma, då Hän skall nedlägga oket och icke längre bära verldens synder. Då är den stora domens dag inne. Han skall mäta rättfärdigheten med sitt snöre och synden med sitt märarelod, och hans allvetenhet skall bortsopa lögnens undanflykter.n Han böjde sig ned, tog den döda kroppen i sina armar och lade den ned i grafven; i detta ögonblick utbröt enkan i en högljudd klagan. pieskla Stilla, qvinna 3 sade Dred och höjde handen. Gråtre ickö för den döde, icke heller sörjer för honom; men gråter bitterliga för de lefvande. Han måste ligga till dess de öfriga af hans bröder blifvit dödade; ty uppenbarelsen är förseglad intill den utsatta stunden. Dröjer den, så bider blott troget. Den skall för visso komma och icke uteblifva.s ANDRA KAPITLET. Mera sommarprat. En herrlig morgon, badande sig i den förlidna nattens tårar, uppsteg lik en brud öfver. Canema, Regndropparne glittrade och blänkte från blad till blad eller föllo i diamantblixtrande perlskurar för de friska vindfläkterne. Den doftande andedrägten af ota