Aftonbladet – 18 februari 1857, sida 1

utlåta oss öfver. Med afseende på Dred var det likväl ett obestridligt faktum,; att han ofta genom en egen förmåga af detta slag undsluppit hotande faror. Han hade känt sig varnad för att beträda vissa trakter, hvarest menniskojägarne lågo i försåt för honom; han bade itider af nöd och svält förutsett hvar villebråd stod att få och erhållit vägledning till pålitliga personer, i hvilkas händer han tryggt kunde förtro sitt lif; och ofta hade hans förutsägelser om personer och händelser bevisat sig vara så förvånande sanna, att de tilldelat bans ord en fruktansvärd betydelse och vigt i alla deras ögon, med hvilka han kommit i någon närmare beröring. Det var anmärkningsvärdt — ehuru ingalunda denne individ ensam förbehållet — att hans själs mystiska exaltation tycktes löpa parallelt med en åder af det klokaste praktiska sunda förnuft; och, likt en man som är mäktig tvenne olika tungomål, hördes han begagna än exaltationens mystiska drömspråk, än det sunda förnuftets hvardagsspråk. Denna egenhet gaf åt hela hans företeelse en sällsam och egendomlig prägel. Om natten vid negrernas camp-meeting hbefann han sig, råsom vi sett, i ett tilsiänd af högsta extas. Det grymma mordet på hans broder i ödemarken tycktes öfversvämma hans själ med ett fruktansvärdt svall af bitterhet, likasom när åskmolnet fylles och slutligen brister af en gradvis sig koncentrerande elektricitet. Och ehuru afståndet från hang lilla bostad i tr:sken till den stora mötesplatsen var nöra tre mils väg, hvaraf större delen gick genom hvad som för andra skulle varit ogenomträngliga vildmarker, tillryggalade han det med lika liten känsla af trötthet, som om han varit en ande. Hade han också blifvit sedd under denna vandring, skulle det troligtvis varit lika omöjligt att fasttaga