21 UURBG UTLLA 2VÄBIeR CHUaSt OCH alltcHabt det individuella uttrycket för en ren idealism, som svärmar för tenkar, så länge de Jännu blott sväfva i den rena abstraktionens tunna luft, men far (om icke precist förI skräckt,, så likväl) famlande efter en utväg tillbaka, när tanken ikläder sig kött och blod? Men baron Blixen vore ju då så litet den praktiske man, för hvilken han utger sig, att I han snarare vore den mest idealistiske af allt hvad skandinaver heter! Med kännedom om den intima ställning författaren intager till en viss i saken naturligen ganska intresserad part, är man desslutom å priori någorlunda berättigad att Jantaga baron Blixen hafva härutinnan handlat icke helt och hållet isoleradt, och det ger sig derföre tämligen af sig sjelft — såsom vi också förut tillåtit oss att antyda — att, åt minstone hvad adoptionsförslaget i fråga bel träffar, baron B:s besagde idealism dock låter lag tänka som prononcerad i bestämd afsigt att åtminstone gå och gälla för praktisk, såsom en plausibel utväg, funnen i gemensamt familjeråd, med ett ord, som ett slags komI promiss. Vi lägga för egen del icke allt för stor vigt I på detta sätt att se saken, men enär baron B. sjelf i sitt adoptionsförslag gifvit ett så orid ginelt prof af tankeexperiment i den högre Istilen, må det icke förtänkas andra, om äfven de litet experimentera i samma genre. Man skulle sålunda ha skäl nog stt frånkänna dem all möjlig befogenhet, hvilka tilläfventyrs vågade följande slutledning: Det är icke gerna tänkbart, att baron B, skulle utgifvit en så pass eklatant broschyr, utan att hafva förut meddelat sig med slägten; åter, slägten torde i sitt innersta hafva kommit till den öfvertygelsen, att den skandinaviska rörelsen dock slutligen kunde komma att blifva hvarje motstånd öfvermäktig; retirera vill slägten icke, men den tror att ingen heller skall så kunna kalla det, i fall den gör ett förslag; den motiverar detta förslag (detta är det diplomatiskt fina!) just förmedelst skandinavismen sjelf, hvilken den sålunda för ändamålet antager i teorien; förslaget har den för öfrigt redan funnit fulifärdigt på förhand i en af Lafontaines romaner, der tvenne älskande förlofva sig på första sidan och förenas — ofvan skyn på den sista; samma l förslag är för öfrigt i yttersta grad lojalt och ). har det goda med sig, att man dermed skulle vinna tid i kanske tvåhundra år et quod excurrit,; det har en fördel ill, nemligen i den, att så framt ej skandinaverna gåin derpå, kan man med en viss djerfhet förehålla dem en rent personlig politik,; det visar sig då, att de ej längre lefva blott för en id, och att de ej alldeles äro likgiltiga för hvem, som en gång skall förena Nordens: trenne kronor, 0. 8. V. De, hvilka förutsätta en dylik plan, och som anse baron Blixen för blott och bart denna plans synliga bärare,, gå ännu litet längre. Vi tala här icke om någons reträtt, — säga de — men ett förslag af denna art är dock, om ej ett steg tillbaka, möjligen ett steg åt sidan till att börja med; det tyckes dock, i hvad fall som helst, innebära en viss förändring i positionen; utesluter då denna demarche all ytterligare förändring? Innebär den icke snarare just möjligheten deraf? Båron Blixens bok är i sjelfva verket full åf lojala och ärliga medgifvanden; kan der icke medgifvas, något litet ännu? Är det alldeles tillfälligt och utan djupare anledning författaren sjelf framkastar frågan om renunciationerna och om skadeersättningen åt en eller annan af de renoncerande,? Månne ej, när allt kommer omkring, detta är det mera praktiska, som ligger eventuelt bakom förslaget sjelft, för den händelse detta eljest skulle blifva bedömdt som mindre praktiskt inför t. ex. Europas högsta domstol eller någon annan? Seder allt frågor, hvilka den ifrågavarande broschyren verkligen — som sagdt är — framkallar eller kunde framkalla hos den, hvilken nögare genomstuderar den och på samma gång tager närmare hänsyn till vissa speciella, med denna politiska konjunkturspjes gemenskap egande omständigheter! Att här till en vidare sträckt debatt upptaga dem, anse vi icke nu för ögonblicket fullt lämpligt; måhända skulle tiden i alla fall medföra någon särskilt anledning att närmare betrakta dessa och hithörande sväfvande spörjsmål. Vi hafva för vår del och tillsvidare blott få ord att tillägga. I Vi kunna nemligen icke underlåta att slutligen bemärka den verkligen. sväfvande oråständigheten, att hr Blixen alltigenom atält sig med afseende på den örsesidiga adoptionen på en sådan punkt, der den andre närmaste tronföljaren, prins Ferdinand, blifvit komplett ingnorerad. Det är dock naturligtvis författaren icke obekant, att sistnämde prink, såframt han öfverlefver den nu regerande monarken, intager Danmarks tron på grund af lex regian i dess orubbade skick och oförminskade kraft, med rätt af urgammal oldenburgsk legitimiteto, mot hvilken prins Kristians legitimitet af. i går just icke bör ställas i samma linie från deras sida, hvilka med så mycket eftertryck pläga pointera anornas helgd. Det förefaller oss som kunde der verkligen icke rätt gerna från lojal ståndpunkt blifva fråga om något arrangement med den gläcksburgska linien, så länge den oldenburgska ännu på intet vis ligger för döden; och baron B. borde måhända hafva betänkt, att detta dock i sanning är, om än icke landsförräderin, emellertid en smula ubesindigt. Skulle t. ex, en europeisk nödvändighet en gång medföra en sådan sakernas förändrade ställning, att den danska arfföljden af 1853 blefve åter omintetgjord och vissa anspråk, alltid af gårdagen, komme att hålla till godo med en indemnisation såsom vederlag för motsvarande renunciationers, — det är baron Blixens egen id6, som bär alltid föresväfvar oss, — hindrar ju detta dock ingalunda, att prins Ferdinand, såsom den siste oldenburgaren, (förutsatt att han, som sagdt, skulle öfvarlefva konuns Fredrik hwilkat In NATANAEL 2 rg Töre pant fn .tern) JA Rn 1 VR Än I ONT RA An I PN fr rr