SE YLUSEELE Vi by BLUE LE RR Gt AUBBIBT rKIRARTET ket skilligt, som dock är alldeles väsentligt, och förutsatt något, som icke fullt håller streck. Detta gör, att repliken verkligen icke är dans le fond, hvad den är dansle formep. Baron Blixens adoptionsförslag liknar i hufvudsaken vissa förlofningar med obestämda utsigter. Något äktenskap — resonpnerar han — mellan de båda kontrahenterna Danmark och Sverge-Norge kan icke för närvarande komma i fråga, men intet hindrar att de ju derföre kunna tillsvidare förlofva sig, och vi ha tiden för oss. Förlofva sig nu för att en gång förmälas, möjligen på — dödsbädden! Men det är redan häri en afgörande meningsolikhet mellan de mångap, till hvilka baron Blixen synes sluta sig, och de andra, hvilka stå utanför baron Blixens sällskap. För dessa andra ställer det. sig nemligen som sannolikast, att vi alldeles icke ha tiden för oss. Författaren har sjelf framkastat i förbigående den förmodan att, ehuru det visserligen icke, strängt taget, hastar,, det dock kunde inträda ett sådant tänkbart fall, att frågan om en union blefve utifrån väckt med eftertrycket af en ,europeisk nödvändighet, och han reserverar, med afseende på en sådan kasus, ganska uttryckligt vederbörandes rätt till skadeersättning för de ,arfrenunciationer, hvilkas legala väg man då måste gån; men han tyckes emellertid nästan i samma andedrag afvisa all vidare tanka på en dylik eventualitet. Deri tro vi nu att baron Blixen för det första gör orätt, och vi äro individuelt af den mening att, sedan den skandinaviska frågan redan blifvit på sätt och vis en europeisk fråga, det icke är så ofantligt stort språng derifrån till den europeiska nödvänrdigheten. Men påtrycket och den urgencepr, som vi å vår sida, i motsats till baron Blixen, förutsätta, ligga väsentligen i något annat, hvarom kunde vara en hel hop att säga. De ligga i hela situationen, i ögonblickets allde1es speciella förhållanden, i den sig numera icke längre för hvarje år, utan snart sagdt för hvarje månad alltmera kategoriskt påträngande nödvändigheten, — ty detta är en nödvändighet sans phrasen, — att söka ju förr desto hellre att konstituera den skandinaviska norden till en stark och enig makt, en stor och fast nationell solidaritet, i stånd att häfda en urgammal sjelfständighet såväl mot hotelser östanifrån som mot de eviga trakasserierna från den tyska södern. Det är derföre, och hufvudsakligast just derföre, de båda kontrahenterna, enligt vår tanka, alldeles icke hafva tid till en sådan förlofning på obestämd framtid, som baron Blixen föreslår, och det kunde i sanning hända, att, ifall man nöjde sig med hans förslag, det tragiska blefve följden, att, när giftermålet så en gång blefve möjligt, den ena eller andra af samma kontrahenter redan vore — uppäten af den politiska förgängelsens skoningslösa maskar. Sålunda, medan baron Blixen och de många förmena att tidpunkten för en union är i intet afseende kommen, äro der andra, hvilka föreställa sig att, om än tidpunkten ej är inne redan den dag, som i dag är, den dock med mycken nödvändighet kan komma ganska snart. Frågan om möjligheten inträder då härnäst. Författaren har redan besvarat den helt tvärt dermed, att en möjlighet icke låter sig tänka så länge tvenne hvarannan sidordnade legitima konungahus existera i norden och det icke finnes utsigt till tronledighet på någondera sidan. Vore skandinaverna, hvad de icke äro, mer eller mindre röda republikaner, skulle inkastet häremot vara lätt och ögonblickligt afgörande. Men — vi hafva redan i det föregående uttalat det — skandinaverna, ehuru i grunden blott nationella idealister, hafva dock, såsom en smula praktiska män derjemte, äfven måst i tid taga den dynastiska frågan i ögonsigte, och det resultat, hvartili de då kommit, skiljer sig i alla fall betydligt ifrån det, hvarvid baron Blixen stannat. Vi skola här icke fördjupa oss i en fråga, som förtjenar en alldeles särskilt afhandling, men vi vilja tillåta oss fästa författarens: uppmärksamhet derpå, att, då han talar om de tvenne konungahusens (läs: bernadottska och glicksburgska dynastiernas) legitima rätt, det med något skäl torde kunna invändas, att, furstarnes rätt, i allmänhet oförnärmad, det dock kan blifva gjord skilnad mellan rätt. och rätt, och att hvad särskilt angår den glicksburgska liniens rätt till danska tronen, hela dennas beskaffenhet och namnligen tillkomst är af den art, att det måhända icke är alldeles rådligt att alltför mycket accentuera densamma. ; Under alla omständigheter synes tänkbarheten af densammas betydliga redncerande vara gifven till och med genom sjelfva helstatsförfattningen af 1855, hvilken ställer alla möjliga förändringar i deri inkluderade bestämmelser (derifrån icke utesluten sista passus i 1, om tronföljden) till en majoritets af 2. röster fulla rådighet, och vi vilja sålunda ej ens tala om det fall, att helstatsförfattningen lemnade åter plats för Danmarks rikes grundlag och i sammanhang dermed för alldeles nya oförutsedda förändringar i ett som -annat. Vi vilja blott en gång för alla tillägga, att omständigheterna synas på förhand hafva så lyckligt fogat, att hvarje sådan förändring borde kunna ske på fullt legal väg och utan att det nya komme att i något fall resas på fotstycket af brutna eder, medelst svek och våld, Den utväg baron Blixen sjelf nyss antydt, nemligen renunciationernas och indemnisationernas, torde måhända lättare erbjuda sig, än man förut anat, och den är ju förträfflig. Blefve så i ett visst gifvet ögonblick, närmare 0ss än baron Blixen tillfälligtvis förutsätter, Danmarks rike i lojal väg ett valrike, skulle då icke författaren jemte oss förstå att uppskatta fullt den lyckliga tillfällighet, om de danska folkönskningarne (dem äfven han erkänner till hola deras vigt) hade på förhand förenat sig just om den andra dynasti, genom hvilken ensam den skandinaviska unionen kunde blifva i detta tillfälle till en positiv verklighet? Sedan man genomläst baron Blixens skrift rt Len rn EA VA bn fn JR RA Nn feR Jak REN ba OL OM rr av AA MI NH Vv FT RR jr FE KA ER i nt PR FA BR