LITTERATUR. Skandinavismen practisk. Broschyr af BlizenFinecke. Kjöbenhavn, Febr. 1857. (Forts. från lördagsbl.) Författaren har, såsom i det föregående blifvit citeradt, uppkastat den kardinaloca samvetsfrågan: Huru ställa sig, med afseende på en framtida union, de bestående dynastiska förhållandena ? Hans svar lyder sålunda: Sverge-Norge har sin arfföljdslag i svenska successionsordningen af 1810 och nerska grundlagen af 1814. Den danska monarkien har sin arfföljd bestämd genom lagen af den 31 Juli 1853. För Sverge-Norges räkning är på förhand uttryckligt bestämdt i och genom nämde successionsordning och grundlag, atti fall den nu regerande mansstammen skulle utdö, begge rikena skola välja ny regent. Genom den danska arflagen af 1853 är väl bestämdt, att den sistlefvande monarken af mansstammen (Kristian af Glicksburg) skall vara förpliktad att draga omsorg om tronföljdens vidare ordnande, men baron Blixen föreställer sig, och icke utan skäl, att det kan tänkas tillfällen (den sistlefvande monar. ken kan bland annat plötsligen aflida, utan att hafva hunnit draga den föreskrifna omsorgen), då Danmarks rikes grundlag kunde komma att supplerav 1853 års arfvelag, och han fäster uppmärksamheten vid, att bemöälte Danmarks rikes speciella grundlag stadgar, att så framt ingen tronföljare finnes, välje då riksdagen en konung och fastsätte arfföljden. Alltså, Danmarks rike, om icke monar kien, kan under vissa förutsättningar äfven blifva ett valrike. Vore vi nun, fortfar förf., komne i Danmark till denna punkt, kunde det möjligen vara på sätt och vis befogadt att tala och skrifva om valet af en svensk prins, men detta är ju alldeles icke händelsen. Tvärtom. Tvenne legitima konungahus stå hvarannan sidoordnade i Norden, och det är inom intet af dem utsigt till tronledighet. (Baron B. betraktar, som man ser, det glicksburgska huset såsom redan egande myndigheten och legitimiteten af ett konungahus.) Under sådant förhållande synes det mången vara det naturligaste att låta frågan helt och hållet bero, och — afvakta tiden. Dock är det något, som alldeles legalt skulle kunna på förhand göras; det är en bana, som, i tid bruten, skulle lugnt och fredligt kunna föra oss framtiden till mötes, en väg till en försonlig och legitim, icke. en söndrande och revolutionär, skandinavismp. Och detta något, hörom nu uppmärksamt baron B., ty vi hafva här pointen i hela broschyren, denna väg är en — ömsesidig adoption af det danska och svensk-norska konungahuset, på så sätt, att den af dessa begge längst blomstrande mansstammen blefve berättigad till arf af de trenne kronornan. Det är då detta, som utgör kärnan af baron Blixens praktiska skandinavism;. Det är obestridligt att detta förslag, hvilket pser ut som en tanke, har vid första 3åsynen någonting pikant; det är liksom en väl funnen replik, tjenande till att förbluffa den, som ioke straxt fullt genomtränger dess täm-: