Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 1

Min dotter,, sade fader Dickson, du är mycket sjuk. Ja,, sade hon, ;mycket, och jag gläder mig deråt. Jag skall dö, och jag gläder mig åt det också! Det är allt hvad jag har qvar att glädjas åt. Men jag ville be er skrifva till min mor. Hon är en fri qvinna och bor i Newyork. Jag vill be er sända henne mitt hjertas helsning och be henne icke sörja mer. Säg henne att jag gjorde allt hvad jag kunde för att komma till henne; men de jagade upp oss, och vår matmor blef så ond, att hon sälde mig. Men jeg förlåter henne också. Jag hyser inte agg till henne, ty nu är allt öfver. Hon plägade säga att jag var en yr flicka och skrattade för högt. Nu skall mitt skratt ej mera plåga någons öra, så de ha ingenting att klaga öfver. Flickan utsade dessa meningar med långt uppehåll, medan hon än tillslöt ögonen och än slog upp dem med en matt och svag rörelse.. Fader Dickson, som hade någon kunskap i medicinen, lade sitt finger på hennes puls och kände att den med hvart ögonblick sjönk. Det är en vanlig instinkt vid dylika tillfällen att gripa till alla medel att förlänga lifvet. Fader Dickson uppateg och sade till slafhandlaren: Om vi ej kunna ge henne något stimulerande medel, skall hon dö inom några ögonblick. Slafhandlaren framtog ur sin ficka en whiskey-flaska, hvaraf han blandade något med vatten i en kopp och räckte fader Dickson. Han föll åter på knä, ropade henne vid namn och sökte förmå henne att nedsvälja något af drycken. Hvad är det? frågade hon och uppslog de vilda glittrande ögonen. Det är någonting som skall göra dig bättre.n Jag vill inte bli bättre. Jag. vill döl sade hon, kastande sig åter om. Hvad skulle jag önska lefva för?