Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 1

kar om fötterna och sofvo i månskenet. På något afstånd från dessa och nära en af vagnarna sågs ett täcke utbredt under ett träd, på hvilket en ung sjuttonårig flicka låg, jemrande och kastande sig i en feberaktig dvala. En mulattqvinna med ett godt utseende satt bredvid henne med en skål vatten i handen, hvarmed hon stundom fuktade den sjukas panna. Qvinnan reste sig då slafhandlaren närmade sig. Nå Nance, hur är det med henne? frågade slafhandlaren. Eländigt nog, svarade Nance; bon bar legat och kastat sig och vridit sig och ropat på mor sin allt sedan ni gick. Nå väl, sade han, här har jag fört till henne en prest. Försök att väcka henne, Nance; hon skall bli glad att få tala med honom. Qvinnan lade sig på knä och tog den sofvandes ena hand isin. Emily! Emily! sade hon, vakna uppl, Flickan kastade sig våldsamt om på andra sidan med en plötslig feberaktig rörelse. O hvad det brinner i mitt bufvud! Kan ingen bjelpa mig? O min moder! — moder! — moder! — hvarföre kommer du inte till mig? Fader Dickson närmade sig och föll på knä på andra sidan om henne. Mulattqvinnan gjorde ännu ett försök att väcka henne till medvetande. Emily, här är presten, som du så mycket längtade efter. Vakna, Emily l Flickan slog långsamt upp ögonen — stora mörka ögon. Hon for med handen sakta öfver dem, likasom för att göra sin syn klarare, och såg sorgset på qvinnan. Presten — presten ! sade hon. Ja presten; du sade du ville tala vid hohom. N Sade jag det? frågade hon, och stirrade drömmande framför gig.