Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 1

sällsamma och profeterande ord, till dess han slutligen nedsteg långt derifrån i skogen. Efter gudstjenstens slut, då fader Dickson beredde sig att gå in i sitt tält, drog: någon honom i rockärmen. Det var slafhandlaren från Georgien. Det här har varit en förfärlig afton ! sade han: och såg helt blek ut af skrämsel. Tror ni verkligen att yttersta domen är i antågande ? Utan tvifvel, min vän,, sade fader Dickson. Hvarje steg vi taga i detta lifvet närmar oss alltmera till Kristi domaresäte.n Godt, sade slafhandlaren, men tror ni den kom från Herren, den der rösten som. sist talade? Förb—na mig talte han icke så håren kunde resa sig på hufvudet — hiskeliga saker, Gud bevare oss! Jag skall säga er att jag har ofta haft mina tvifvel angående mitt yrke. Presterna må bevisa hur mycket de vilja, att det är rätt enligt gamla testamentet, så tviflar jag ändå på att de veta hur det går till så väl som vi. Men inte ä jag så bård soni många andra, det ä jag då förb—na mig inte. Men ge, nu har jag en tös bland den öfriga driften derborta, som ä hiskeligt sjuk, och jag lofvade henne halft om halft, att jag skulle föra en prest till henne; Jag vill gå med er, min vän,, sade fader Dickson och började genast följa slafhandlaren till foderhäckarne, hästarne stodo bundna. Utväljande bland de några hundra, som befunno sig der, sina egna hästar, hördes de båda nattliga ryttarne snart trafva friskt framåt bland skogens mörknande skuggor. Min vän,, sade fader Dickson, njag finner det vara min pligt. att säga er, det jag anser ert yrke i högsta grad skadligt och förderfligt för er själ. Jag hoppas ni vill lägga på bjertat den högtidliga varning, som gifvits eri afton. Ert eget förstånd kan ju. säga er, att