Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 1

i sorg och era visor i sorgeqväden! Ve öfver den blodiga staden! Den är full af lögn och mord. Men gisslet höjes — svärdet blixtrar — hämnaren kommer — och de slagne ligga man vid man och lik på lik i stora hopar. Ty se, jag är emot dig, säger Herren, och jag vill låta min vrede brinna öfver dig och ditt land I dj Det låg ett vildt och klagande allvar iljudet af dessa fruktansvärda ord, som om de yttrats under en paroxysm af skräck och fasa af-någon, som stod ansigte mot ansigte med on fruktansvärd skepnad. Då rösten tystnade, drogo menniskorna djupt efter andan och sågo den ena på den andra, medan hopen långsamt började skingras, tyst hviskande sing emellan. Så utomordentligt genomträngande och med så vildt allvar hade rösten talat, att det tycktes som skar den bokstafligen i Ööronen. Och som ett obildadt folk med enkla vanor alltid är särdeles emottagligt för vidskeplig fruktan, hviskades fram bland de olika grupperna vilda legender om profetermed mystiska uppdrag att tillkännagifva kommande olyckor. Somliga talade om förutsägelserna angående den yttersta dagen; andra talade om kometer och underbara tecken, som föregå krig och pest. Presterna undrade och spejade förgäfves omkring sig. En åhörare allena kunde, om han velat det, lemnat en förklaring öfver hvad som inträffat. Harry, som stod nära talarestöllningen, hade igenkänt rösten. Men ehuru han också med spejande ögon såg sig omkring, kunde han ej upptäcka någon. Han som talat var en, hvars vilda förtrolighet med naturen gaf honom all ett rofdjurs vighet och smygande snabbhet. Och under oväsendet och bullret af kHopen, som skingrade sig, hade han tyst banat sig väg från trädtopp tillsträdtopp öfver sjelfva deras hufvuden, hvilka ännu stodo undrande öfver håns