Aftonbladet – 16 februari 1857, sida 4

afläggandet deraf, arbetar som medhjelpare åt ordinarie landtmätare på dennes ansvar vid mätningar, skiften och andra förrättningar. Vid skogsinstitutet befinnes äfven det naturhistoriska studiet uisträckt till en kurs, som vida öfverstiger landtmätarens bebof och den tid han åt sin teoretiska bildning plägar egna; kunskap i jagt, nödväadig för forstmannen, är det alls icke för landtmätaren; och i afseende på studiet af författningar, medgifver hr Falkman sjelf dessa vara alltigenom olika. Han vill dock förringa vigten häraf genom åberopande af besagde studiers ringa omfång — ett i sanning eget sätt att befordra grundliga insigter. Hr Falkman uppgifver i sitt underd. memorial landtmäterielevernas årliga antal till 10 a 12, men af det bifogade protokollet synes, att antalet af dem som sistl. år undergått landtmäteriexamen, uppgått till 30, och att detta antal årligen erfordras för landtmäterikärens komplett:ring. Då dertill kamma 18 å 20 skogselever, så skulle antalet af de i undervisningen deltagande ynglingar uppgå till omkring 50, utan tvifvel för många att behörigen kunna handledas af 2 å 3 lärare, särdeles hvad angår de uteslutande praktiska läroämnena, hvilka vid skogsinstitutet äro hufvudsaken. Både tiden, som endast för skogselevernas undervisningsämnen upptsger 6 timmar, från klockan 8 f. m. till 2 e. m., och utrymmet, beräknadt blott för det hittills vanliga antalet skogselever, hvilka äfven på e. m. begagna lärorummen för kartritning, arealuträkningar, uppstoppande af djur m. fl. öfningar, skulle blifva alldeles otillräckliga, och redan ur sådan synpunkt landmäterielevernas undervisning derstädes, äfven om man för dem antoge en särskilt undervisningslinie, nästan rent af omöjlig, utan att härvid närmare vidröra de stora svärigheterna att vid ett för specielt praktisk undervisning ordaadt läroverk dela ämnena i särskilta linier, hvarigenom de fakto två oika läroverk i samma hus skulle tillskapas. Bfand andra skäl för landtmäterielevernas undervisning vid skogsinstitutet åberopar hr Falkman, att lärarne derstädes egt tillfälle till andra sysselsättningar. Hvad läraren i skogshushållning vidkommer, är detta dock ett fullkomligt misstag, emedan under de senare åren hans tjenstgöring omkring elfva månader af året varit daglig och trägen, utan tillfälle till sysselsättning på annat båll. Att landtmätare, som genomgått lärokursen vid skogsinstitutet, fullgjort! prestanda på kortare tid än andra, har naturligtvis härrört deraf, att de varit mera försigkomne i ålder och kunskaper, särdeles i mätning och matematik; men erfarenheten har icke vitsordat deras större skicklighet såsom praktiserande skogsmän, kanske just derföre att de genomgått den praktiska kursen med alltför stor snabbhet. För öfrigt blifver förhållandet med dem, som vilja förena tvenne särskilta yrken, alltid sådant, att det ena göres till hufvudsak och det andra till bisak; och då är det naturligt, att laudtmäteriet, som i allmänhet gifver bättre inkomster, oftare vlifver den hufvudsakliga sysselsättningen, helst skogstjenstemannens löneförmåner till stor del icke bero af hans störret eller mindre nit i tjensten. Det intresse hr Falkman nu visar, att helt och hållet sammansmälta landtmätarens och forstmannens yrken, synes endast vara för tillfället påkommet; tyl det var ej längesedan K. M:t, sannolikt ej i strid mod hr Falkmans åsigter, förklarade landtmätare, scm vunne befordran till annan civil tjenst, böra anses: derige:om hafva från landtmäteriet afgått; hvilken grundsats hr Falkman ock genast praktiskt tillämpade, då vice kommissionslandtmätaren C. Forssell skildes från sin befattning innan han medhann att begära transport till tjenstgöring i det län der han blifvit utnämnd till jägmästare, oaktadt K. M:t på samma gång förklarat, att vid dylika tillfällen, på skeende särskilt framställning, annorlunda kunde i nåder förordnas. Det nu föreburna skälet för amalgameringen, nemligen att den förvaltande skogstjenstemannens hufvudsakliga göromål på fältet inträffa under den kallare årstiden, men landtmätarens väsentligen tvärtom, skulle man icke hafva väntat sig af hr Falkman, emedan detta yttrande ädagalägger en total obekantskap med forstmanrens vigtigaste åliggande, skogstazation och skogskultur. Hvem skulle väl ansett det möjligt, att öfverdirektören för landtmäteriet verkligen kunde tro, det man under den kallare årstiden bör verkställa s-ogssådd och plantering ? Och hvad Jandtmätaren beträffar, så vill det äfven synas, som skulle han, om sommaren sysselsatt med mätningar och undersökningar på fältet, rätt väl behöfva använda den kallare årstiden för att uträkna och uppgöra resultaten af de arbeten han under sommaren förehaft. Deremot kan icke minsta tvifvel finnas öfrigt, när hr Falkman slutligen försäkrar, att meningen med denna amalgamation ingalunda är att få ötverstyrelsen för skogsstaten förenad med den för landtmäteriet. Visserligen är det så i Finland; visserligen tyckes det vara naturligt att, när de båda kårerna sammansmält till en enda, äfven öfverstyrelsen borde vara identisk; men lika litet som nägon kan tro att, för det undervisningen för landtmäterieleven i Danmark besörjes vid veterinärskolan i Köpenhamn, chefen för landtimäteriet i Sverge eftersträfvar ledningen af veterinärinrättningen i Stockholm, lika litet kan nägon tro honom om något sådant i afseende på skogsinstitutet och skogsstaten. Det vore lika orimligt, säger han sjelf, som om han skulle göras till chef för de vid landtmäteriet anstälde officerare i annat än hvad angår deras landtmäteribefattningar. När hvar och en sin sysla sköter, Så går allt väl, ehvad oss möter. Man tror sig med det ofvan anförda hafva bevisat, att en förening af undervisningen för landtmäteriets och skogsstatens elever skulle, utan att i väsentlig mån gagna det förra, verka högst menligt för danandet af forstmän, sådana de alltmer både i teoretiskt och praktiskt afseende visats vara behöfliga. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Aer meg og ffa has I Jan Aflhan DD — mt