Aftonbladet – 16 februari 1857, sida 2

tiofem och hundra fot högt, och inom ett ögonblick stodo träden som: brinnande eldpelare, och himlen var i lågor och brakandet och hvinandet var likt ett haf i storm. Det stundar en domens dag för er! O, syndare! hvad, skall det blifva af er då den dagen kommer? Då hjelper ej att ropa: herre, herre! Det är för sent, det är för sent, menniskal Du ville ej taga nåd då den bjöds dig, och nu kommer vredeng dom. Ingenstädes att gömma dig, intet att skyla dig med! Himlen och jorden skola förgås och hafven skola förrinnal Det skall ej mera finnas något rum för er i Guds verld.n Här hördes högljudda rop bland mängden, suckar, skri, handklappningar och blandade utrop af : ära — ära vareherren och: amen, amen. Hopens elektriska entusiasm återverkade på predikanten, och han fortfor med ännu vildare energi. Nu är tideny syndare, nu är tiden! Kommen till altaret, och Guds folk skola bedja för er! Nu är nådens dag! Kommen! Kommen I som hafven fromma fäder och mödrar der. uppe hos Gud! Kom fader! Kom moder! Kom broder! Kom, unge man; låt oss ej vänta dig förgäfves. Der ståren förhärdad syndare, der långt boria! Jag ser hans stolta blickar! Kom, kom! Kommen, I rike syndare; I skolen vara arme nog då herrans dag ingår, ska jag säga er. Kommen I unga qvinnor, I Jerusalems döttrar med era bjällrande : grannlåter! Kommen, I herrans helige, och hjelpen mig bedja. Stämmen upp en hymn, bröder, stämmen upp en hymn! och tusen röster sjöngo: Stanna syndare och dig besinna Innan vidare du går! Och under tiden trängde sig presterna och kyrkans äldste in bland mängden, drifvande och uppmanande alla. att komma och knä