Aftonbladet – 16 februari 1857, sida 1

sade träd och derunder en sammetsfin gräsmatta. Men jag älskar törnsnåren och de torra grenarne, och alltsammans för sjelfva deras vilda frihets skull. Allt emellanåt ser du i skogen en jasmineller törnrosranka eller en vindrufsrefva slingra sig i former af så oefterhärmligt behag, att en trädgårdsmästare skulle vilja falla ned på gina knän för att tillegna sig deras konst, men kan det icke. Naturen vägrar honom det obevekligen. Nej — säger hon — detta behåller jag för mig sjelf. Du vill ej ha det vilda, det fria hos mina barn; välan! då skall du ej heller tillegna dig det behag som der har sitt ursprung. — På samma sätt är det med menniskorna, Förena en hop råa naturer i en gemensam entusiasm, hetsa upp deras känslor och låt hvar och en lemna sitt skaplynne fritt lopp att yttra sig allt efter som naturen manar dem — och du får då oundvikligen både buskskog, torrt ris, törne, vildsnår och alla slags klumpiga och groteska växtarter; men då och då skall en tanke gifva sig luft och växa upp med en frihet och en styrka, som du förgäfves skulle söka annorstädes. I, finbildadt folk, misstagen er ofta då I förakten massans entusiasm. Det ligger mera sanning än I tron i det gamla Voz populi vox Deiln Hvad är det för slag?, frågade Nina. Folkets röst är Guds röst! — Det ligger sanning i detta gamla uttryck. Jag ångrar aldrig den del jag git i en folkmassas hänförelse, förutsatt att den gäller mitt andeliga väsende, och frågar mig ej alltför nogräknadt om den frambringat nägra påtagliga resultater. Jag. vördar folket likasom, urskogarne för den vilda, den sublima frihet, hvarmed dess väsende utvecklar sig. N Kära Nina! hviskade tant Nesbit med låg röst, jag är rädd han inte är riktigt ortodox.n