Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 2

I slut. Hvad Harry beträffar, som också befann sig bland den böljande mängden; så återkallade både sången och orden blott, slitför tydligt tilldragelserna v:d hans sammanträffande med Dred om morgonen på vägen och på samma gång den sjudande vreden inom honom öfver de samhällslager, som försatt honom i falsk ställning till hela verlden. Istunder af en dylik högre bänförelse tyckes mannen röna en instinktmessig förnimmelse af hela vidden af den styrka, som blifvit redlägd inom honom, och lider i dylika ögonblick dubbelt bittert af hvad onaturligt eller falskt som vidlåder hang ställning. — Mr Jolin Gordon hängaf sig likaså utan motstånd åt stundens mäktiga inflytelse. Han sjöng med hänförelse och önskade han vore en kämpe för en eller annan god sak, eller en kandidat till den der lifeens krona; och hade den i hymnen skildrade kampen varit mot hvilken annan fiende som helst än emot hans egen tröghet, hans egen ljumhet — hade der blott i detta ögonblick funnits någon utvärtes, lekamlig fiende att bekämpa, skulle ban utan tvifvel skyndat att sälla sig till de andra stridsmännen under den helga fenan. Då hymnen var slutad, sågos emellertid alla näsdukar i rörelse för att aftorka tårarne, och man satte sig ned för att afböra predikan. Fader Bonnie började tala med ett brinnande nit. Hans tal var likt de tropiska svamparterna, som gkjuta upp i den yppigaste växtlighet af alla möjliga formationer — allvarligt, leende, groteskt, högtidligt, fantastiskt — till och med den plumpaste Karrikatyr, framkallan :e salfvor af skratt. Han förde sitt auditorium hvarthän han ville, likasom träden böjas för vinden; och der fattades hvarken ögonbliek af enkel patos eller varma och nitiska uppmaningar. Mötet var en förening af metodister och--presbyterianer; ochehuru man naturligtvis öfveronekommåit att undvika