Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 1

I det hymnens högtidliga toner rullade fram genom skogens höghvälfda hvalfbågar och dunkla pelargångar, sågos alla de olika grupper, hvilka nyss stått samtalande sinsemellan, på en gång vända sig mot predikstolen, emedan röster från alla sidor af mötesplatsen instämde i sången och de alla, lämpande handlingen efter orden, började strömma framåt mot predikoplatsen. Hymnen fortfor, framställande samma krigiska förebilder: I salig ro, i evig frid De trötta kämpar sen få hvila, Då slut är lifvets hårda strid Och de till sista segren ila.n I det församlingen rusade framåt, utströmmande från de mörka skogshvalfven, tycktes de sjungande bemöda sig att inlägga ett ännu vildare lif i sången, i det de sträckte upp armarne och ifrigt gestikulerade. Sången fortfor : Ej fruktan bär; vår sak är god, Vårt mål är helga lifsens krona; För denna sak sjelf sonens blod Ej gode fadren ville skona. en folkmassas röstligger alltid något högidligt. Det tycks som skulle den anda en församlad folkhop i ögonblick af sann entusiasm utandas ovilkorligen föra med sig en del af det höga och mystiska i deras egna odödliga väsenden. Hela platsen framför predikstolen, likasom de dunkla uthuggningarne i skogen, förvandlades till ett brusande haf af ljud, då negrer och hvita, slafvar och frimän, helgon och syndare, slafegare, slafägare, slafhandlare, prester, lekmän och kyrkans äldste alla förenade sina röster i den mäktiga sången. En ström af elektrisk hänförelse tycktes sprida sig bland hopen, då, med ett brus likasom af ett mäktigt stort vatten, den vilda sången slöt.