Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 1

är i himlen; och allt hvad verlden kan gifva dem är såsom brödbiten, hvilken bonden i sin koja gifver honom, som i morgon skall herrska. öfver ett konungarike. Han hade ända dittills stått tyst och lyssnat till samtalet med den allvarliga och dock. fördragsamma uppsyn, hvarmed han vanligen afhörde sina medbröders. skämtsamma infall. Fader Bonnie, ehuru han ej åtnjöt så myeket vördnad och förtroende som fader Dickson, hade dock genom sitt rättframma sätt att vara och en viss rå, men eftertrycklig vältalighet, förvärfvat sig: en mera allmän och i ögonen fallande popularitet. Han väckte en lifligare uppståndelse vid alla camp-meetings och hänfördes stundom till utbrott af en vältalighet både egendomlig och gripande. Många stöttes likväl af hans sjelfsvåldiga hållning och väsende utom tjensten, och de mera noggranna hördes säga om honom, att han antingen aldrig borde lemna predikstolen eller också aldrig beträda den. Då skrattsalfvorna, som beledsagat hans sista yttrande, dött bort, vände fader Bonnie sig till sin embetsbroder sägande: Hvad är er tro om saken ?, Jag tror icke,, svarade fader Dickson mildt, att ni någonsin skulle fått se Paulus i besittning af en slafdrift. Hvarför icke, lika väl som Abraham, de trognes fader? Hade icke han trehundra underlydande tjenare kanske ? Tjenare måhända, men icke slafvar, ty de buroaila vapen ! sade fader Dickson. För min del-anser jag det för en synd inför Gud att köpa och sälja och schackra med menskliga varelser för vinnings skull. Det skulle jag väl aldrig hafva trott, fader Dickson, att ni med så föga uppmärksamhet läst er bibel; : Nej, aldrig hade jag