hals, huggit in sina betar i hans strupe och kastat-honom till marken, blott några få steg från hans tillflyktsort. Dred kom i tid för att dräpa hunden, men såret var, såsom vi sett, dödligt... ; Då hustrun begrep att mannen verkligen var död, utbröt hon i en högljudd jemmer: O Gud, han är död! Och det var allt för min skull! O, han var en så god, så god man! Ack sög, är han död! Käre säg! Dred tog ett ögonblick den ännu varma handen i sin och lät den sedan tungt nedfalla. Död! sade han med djup, af återhållen rörelse dämpad stämma. Derpå föll ban ännu en gång plötsligen på knä bredvid den döde, upplyfte sina händer och utbrast. med vild häftighet: O, herre Gud, hvilken hämden tillhörer, statt upp! Statt upp, du verldens domare och vedergäll de stolte! Utan tvifvel är du vår fader, ehuru Abraham ej känn.s vid oss och Israel förnekar oss, Du, 0 Herre, är vår. fader, vår återlösare;: och, du. värar evinnerligen. . Men hvar är ditt nit; och din kraft och din allmakt, att de .ej uppresa sig till de förtrycktes försvar? Hvarföre förhåller du dem din hjelp ?Derpå uppsträckande sina händer mot himlen med en ännu vildare åtbörd, skrek han nästan: O herre! o herre! huru länge? Ack att du ville låta himmelen remna och att den komme neder! O, låt de fångars suckan nå upp till dig! Våra ben ligga -kringkastade vid grafvens kant såsom huggen och klufven ved. Vi varda dödade hela dägen och hållna såsom slagtefår! OQO herrer föra oss på våra fienderl Dessa ord uttalades med ett lidelsefullt allvar irist och åtbörder, som tystade de sörjandes je:nmer. Resande.sig. från sin knäfallande stälning, stod Han ett ögonblick betraktande den liflösa gestalten framför honom. Se hip, sade han, hvad ondt hade väl denne mennen gjort? Var han ej stillsam och fredlig? Lefderhan ej här i roj plöjande jorden i ritt anletes-svett?--Hvarföre-hafva-de-då-jagat-honom och hetsat sina hundar på honom? Emedan han sådde sin säd för sig sjelf och ej för