Aftonbladet – 11 februari 1857, sida 2

allting annat än just om det der, som en stackare bäst behöfde veta; Metodisterna de bara skälla på presbytanerna, och presbytanerna de ge hugg på hugg kt metodisterna, och så dyka de båda två på biskopalerna eller hvad de heta. Min gamla matmor, hon var bispokal hon, och aldrig såg jag något ondt i det. Men baptisterna de påstå att alla bop de andra -ha orätt, och medan de stå der och munhuggas,så får jag gå och spanaförgäfves efter vägen till Kanaans land. Det tål en hiskelig lärdom, ser ni, gudsbarnet, att konima under fufid med de der sakerna, och Tiff bar aldrig fått någon lärdom han, Jag känner ingenting mer än baresta Herren; men han kom till er mamma, och han vet vägen, barn, och han tog henne med sig. Men nu tänker jag i alla fall snygga upp er, så att ni blir riktigt fin, mitt socker, och. föra er och Teddy och Lillen till detta välsignade Camp-megting, på det ni må kunna söka Herren i er ungdom, i Om du inte blir ledsen, Tiff; så. vill jag belst slippa vara med, sade Fanny med tvekande röst. Bevare er, miss Fanny, hvarför det? Roligare kan en aldrig ha än der.. Der blir så mycket folk, och jag vill inte att de skola se 088. Saker var den, att Rosas bon mot angående Tiffs moderliga förhållande; i förening med Gamle Hundras -hånfulla anmärkningar, inträngt djupt i Fannys barnsliga själ. -Af nar turen stolt och rädd för menniskornas åtlöje, drog hon sig skygg tillbaka för hvarje omnämnande inför främlingar af farniljens husliga förhållanden; likväl skulle hon ej för allt i verlden hafva velat förråda för sin gamle trogne vän det verkliga skälet till hennes tvekan. Men gamle Tiffs skarpa blick hade lagt märke till uttrycket i barnets angigte redan vid Rosas första skämtsamma anspelning. Men om någon föreställer sig, att den gamlatrogna varelsens hjerta kände sig det minsta gäradt häraf, så bedrager han sig storligen; I Fiffs ögon var det ett skämt af allradråplisaste beskaffenhet; och medan han en stund ördades tyst framåt, öfverlemnade han sig åt