Aftonbladet – 9 februari 1857, sida 3

skjuta tjädertupp på spel, blifvit afstyrkt. Diskussion 1 anledning af grefve Anckarsvärds anmärkningar vid kongl. propositionen om landtooh sjöförsvaret. (Fortsättning från n:r 27.) Grefve Puke: Grefve Anckarsvärd har, vid betraktandet af 4:de hufvudtiteln, framstält den sats (den jag dock ej vil i allo underskrifva), att Sverge numera alltid skulle kunna påräkna vestmakternas beskydd, med tillägg af, hvad jag deremot i allo underskrifver, att ett land, för att påräkna hjelp och försvar af andra mäktigare länder, måste vara beredt att åtminstone med utsigt till framgång kunna försvara sig sjelft emot det första anfallet, var det oväntadt nog, att hr grefven, fortsättande sina betraktelser öfver 5:te hufvudtiteln, kunde komma till slutsats, att Sverge icke borde ega något annat sjöförsvar än det s. k. kusteller skärgårdsförsvaret. Försatt komma till denna, i grefvens tanke, lyckliga ställning, har grefven framhållit Englands, Frankrikes, ja till och med Rysslands sjöstyrka, för att, likasom jemförande dem med den alltid underlägsna styrka vi kunna åstadkomma, skrämma oss ifrån alla bemödanden att äfven på hafvet söka värna vår sjelständighet, äfvensom grefven antydt omöjligheten att utan medverkan af de tvenne förstnämde makterna värja 0ss emot den sistnämde. Detta rum torde icke vara rätta stället att härom tvista, men med förvåning finner man, att grefven, för att desto snarare hinna sitt mål, vore villig att inleda en ny skeppshandel, han, samme grefve Anckarsvärd, som så skarpt klandrade den 1825 skedda och var en af de ifrigaste tillställarne af den i anledning häraf förordnade riksrätt. Att finna någon ansvarig konungens rådgifvare till utförandet af detta, enligt grefvens åsigt, säkraste sätt att komma till rätta med ordnandet af Sverges sjöförsvar, torde dock bli svårt nog. Att Sverges örlogsflotta aldrig lemnat några stora resultater, är efter mitt begrepp en alldeles oriktig uppfattning af historien, hvilket ingalunda är svårt att bevisa med åberopande af exempel derutur; jag vill nu endast nämna 1788—89 och 1790 årens krig, och dertill fråga, om grefve Anckarsvärd tror att föreningen med Norge 1814 kommit så hastigt och med så ringa uppoffring å ömse sidor till stånd, som den gjorde, om Sverge då varit utan flotta. Den gamla visan om skärgårdsvapnet, såsom det enda sjöförsvar det tillkommer Sverge att ega, är så många gånger skriftoch muntligen afhandlad, att det näppeligen lönar sig derpå kosta några ytterligare ord, allraminst då man har motståndare att göra med, som aldrig taga bevis, utan blott ropa Carthago est delenda. Hufvudskälet emot seglande flottan skall väl dock vara kostnaden, under föregifvande att en skärgårdseller roende flotta kostar mindre, men detta skäl är alldeles grundfalskt, och många gånger har det blifvit bevisadt, att roende fartyg, i jemförelse med seglande, äro dyrare då artilleristyrkan tages med i beräkningen; de roende fartygen fordra också mera folk än de seglaude, och blir det fråga om att använda ångkraft äfven på dessa mindre, skall fördelen af de stora krigsskeppen, äfven hvad kostnaden angår, på ett ännu mer i ögonen fallande sätt blifva ådagalagd; härom är jag i tillfälle att med största nöje och beredvillighet lemna så väl grefve A., som hvilken annan det åstundar, närmare upplysningar, men vill nu ej dermed upptaga ridderskapet och adelns tid. Man framkåller så gerna f. d. armåns flotta, och äfven grefve A. har gjort detta, men utan att taga i betraktande de olika förhållanden, som under dess tillvaro egde rum ; likaså gerna, som att tala om hvad denna flotta, inrättad till Finlands försvar och sammansatt af helt andra fartygscerter än nuvarande kanonslupar och jollar, hvilkas nytta och behöflighet vid vissa tillfällen jag aldrig bestridt, ehuru jag å andra sidan aldrig kan gå in på, att å dem uteslutande grunda Sverges sjöförsvar; likaså väl, säger jag, som att tala om hvad denna f. d. armåns flotta uträttat, kan man tala om hvad Gustaf II Adolf uträttade med sina läderkanoner; jag betviflar dock, att någon nu med dem vill göra detsamma om igen. Ett land, som kan sätta i fråga och, som det vilt synas, utan tvekan bevilja hundratals millioner till jernvägar, kan ej förebära bristande förmåga att bekosta hvad till ett kraftigt sjöfarsvar erfordras. Att Sverge i allmänhet ej frågat stort efter sin flotta, atom vid de tillfällen då dess användande varit för banden, är en bedröflig sanning; närmaste beviset bärför är, att då det vid 1850—51 årens riksdag lyckades parera undan grefve von Platens då gjorda försök att i grund utrote Sverges seglande sjöf rsvar, hörde man vid senaste riksdag ingenting vidare om den saken, förmodligen emedan man då insåg, att under för handen varande förhållanden flottan säkerligen kommit att behöfvas, om Sverge hade blifvit nödsakadt deltaga i då pågående krig; nu, knapt ett år sedan detta krig upphört och behofvet för Sverge att anlita sina försvarsmedel således åtninstone för ögonblicket är aflägsnadt, synes man åter vilja upptaga den gamla tvisten om sjökrigsmaterieens beståndsdelar, för att derigenom kunna förhinIra de begärda anslagens beviljande; på detta sätt istadkommer man ej ett starkt sjöförsvar. Detta ör fäderneslandet så vigtiga mål uppnås bloit genom att oafbrutet vårda och förbättra den flotta man sger, samt efter andra nationers exempel, i mån af ;illgångarne, så småningom öfvergå till en nyare ids fullkomligare materiel, på samma gång man senom tillräcklig öfning bibringar personalen, åt vilken ledningen af denna materiel skall anförtros, ull skicklighet dertill. Må man derföre betänka sig innan man afsäger sig nöjligheten att visa Sverges flagga på hafvet och inkränker sig till ett roende i farans stund kraftlöst örsvar, hvilket efter ångkraftens anbringande på nart sagdt alla certer fartyg blifvit ändå kraftlöare än det dessförinnan varit. Det är visserligen icke antagligt, att grefva A:s yrkande, det något anslag vare sig till nybyggnad ller underhåll af linieskepp icke må beviljas,, sksll statsutskottet vinna något afseende, men jag framtäller dock derom yrkande. Sedan grefve A. icke llenast förordat de af K. M:t föreslagna löner, tan till och med begärt tillökning derutöfver för 0 del officerare vid åtskilliga kårer, var det i sanling oväutadt, och kan ej heller anses annat än obiligt, att grefven bestrider all löneförhöjning för flotans officerare, med undantag af premieroch sekundlöjtnanter, som skulle tilldelas en tillfällig, snart utt säga nådegåfva; äfven härå måste jag yrka att fseende ej fästes. Flottan har visst ofta tillförene arit betraktad och behandlad som styfbarn, ehuru rid tvenne sisiförflutna riksdagar förhållandet varit notsatt, men att statsutskottet i första hand och riets ständer derefter icke kunna komma att så styfnoderligt behandla henne som grefve Anckarsvärd