MMMM MMMM MUM att prata och skratta lika gladt och barnsligt som hon sjelf, och Clayton kunde knappast hindra sig frän att le åt den framgång, som innan kort krönte hennes bemödanden. Ninas glädtighet hade, då den var som lifligastynågonting oemotståndligt smittande och tycktes likt friska fläktar lifva och muntra alla omkring henne och ovilkorligen draga dem med in i den glada rörligheten af hennes friska lifsandar, och Anne öfverraskade sig snart med att skratta åt allt och intet i hennes sällskap, helt enkelt blott derföre-att hon kände sig glad. För att sätta kronan på verket kom en vacker dag onkel John Gordon att med sitt godmodiga gladlynta ansigte öka familjekretsen; och han var en af dessa trefliga oförfärade pratmakare, som äro så ovärderliga i sällskap, emedan de ständigt sätta ett eller annat muntrande ämne i gång. Med honom kom äfven madame Gordon eller, som Nina kallade henne, tant Maria. Hon var en frodig, vacker, medelålders fru, som skulle varit ändå vackrare, om ej de dagliga omsorgorna och en medfödd nervös oro Jemnat så djupa spår i hennes ansigte. Hennes klara, hfliga ljusbruna ögon, vackra tänder och fylliga former talade godt för friskheten af den gamla virginiska stam, från hvilken hon ledde sitt ur TURgSe så, sade Nina till Anne Clayton, der de suto på den skuggiga sidan af verandan, nu har jag oeskorterat tant Maria upp till tant Negbits rum, der de i ro kunna försöja sig med ett litet trefligt klagomål öfver mig. Öfver dig? upprepade Anne. Ja visst; just öfver mig! — det hör till den vanliga dieten. Hvad de skola gå åt mig! och hur noggrant de skola räkna på fiagrarne allt hvad jag borde veta och inte vet, och allt hvad jag borde göra och inte gör. Jag tror det vanliga sättet bland anhöriga — synnerligast bland tanter, att visa sin tillgifvenhet för yngre medlemmar af slägten består i att sörja öfver dem. Nå, hvad skola dev — föra upp på sin lista då ? frågade Anne.