inte allenast tillåter, utan uppmuntrar ett dylikt förfarande. Ah! så är det. De hafva alla bildat en gemensam liga. Lika godt hur rätt jag har, lika godt hur dålig han är. Hvar och en skall ställa sig på hans sida och trampa mig under fötterna, blott för det min farmor föddes i Afrika och hans i Amerika. Men fördöme mig, jag vill tåla det! Hvem vet hvad han skall göra och säga till Lisette medan jag är borta? Jag vill bege mig hem och möta honom som en man! Jag vill hålla mig uteslutande till mitt arbete, och går han mig i vägen der, så må han se sig för! Han har likasom jag inte mer än ett lif att förlora. Må han se sig för! Och Harry syrang upp på hästen och styrde kosan hemåt. Han tog en omväg, som lopp utmed det omätliga träskbälte, som omger Karolina och som fått benämningen Eländesträsketov. Medan han red framåt fördjupad i tankar, hördes ljudet af hästhofvar komma honom till mötes. En tvär vändning af vägen bragte honom plötsligen ansigte mot ansigte med Tom Gordon och mr Jekyl, hvilka stigit tidigt upp och begifvit sig af till häst, för att innan middagshettan uppnå en vits posistation. En ögonblicklig paus inträffade å ömse sidor, hvarpå Tom: Gordon, likasom hade han erinrat sig sin oinskränkta makt och beslutat att till det yttersta begagna den, med hånfullt trots utbröt: å Stanna, din förh— negerhund, och säg din herre hvart du ämnar taga vägen. Ni är inte min herre, svarade Harry med ord, hvilkas korieentrerade lugn innebar mera bitterhet och hat än det väldsammaste utbrott. Din förb— lymmel ! skrek Tom Gordon och slog honom tvenne gånger med sitt ridspö öfver ansigtet; se der, och se der! Vi skola väl se om inte jag är din herre! Se