Aftonbladet – 5 februari 1857, sida 1

händer lika roffogelskler. Vid hennes bruna tomma bröst hängde ett utsvultet dibarn famJande med sina små skelettartade händer, Jlikasom för att utpressa en föda som naturen ej längre gaf, medan tvenne barn med förskrämda blickar och af svält uttärda och blåbleka anletsdrag gömde sig .bakom henne och hängde sig fast. vid. hennes: klädning. Hela gruppen, tätt hoppackad och dragande sig så långt tillbaka från de inkommande som möjligt, såg upp emot dem med stora skygga ögon, likt jagadt villebråd. Hvad ären j ni här för?, var mr Gordons första fråga, framstäld med ej särdeles sträng ton, ty det måste erkännas att hans vrede allt mera afdunstat. Qvinnan svarade icke, men efter en paus pep ett af barnen med gäll röst: Har ingen annp stans att varal, Nej, sade qvinnan, vi bodde på mr Durants plantage; och Batfield, uppsyningsmannen, ref ner kojan rätt öfver våra hufvuden. Tycks som ville ingen låta oss bo nånstans. SHvär är er man ?, Borta att höra sig om efter arbete. — Tycks som kunde han icke få något, tycks som skulle ingen vilja kännas vid oss. Men nånstans få vi väl lof att vara ämdå,, sade qvinnan med sorgset ursäktande röst; tycks som få vi icke dö — ville önska vi finget! Mr Gordons blick föll härvid på två eller tre kalla potatisar i en trasig lerskål, öfver hvilka qvinnan tycktes hålla noggrann vakt. i Hvad gör ni med den der potatisen ? Spararn till barnens middag., Nå, jag vill just fråga, är det allt hved ni har till middag? sade mr Gordon med skarp och högljudd stämma, som hade han blifvit allt ondare :och ondare. Jan, svarade hon. Hvad åt ni i går? Intets, svarade qvinnan. Och hvad åt ni dagen förut? Hittade några ben kring negerkojorna, oeh en af folket gaf oss en kornkaka. Hvarför tusan skiekade ni inte upp till