Aftonbladet – 5 februari 1857, sida 1

detsamma -hvilker vind som drifver dem emot hvarandra, åskan och blixten skulle alltid på ett eller annat sätt utbrutit. Mr Gordon hade erhållit ledsamma affärsbref. och en ledsam sparlakanslexa af sin hustru; hans kornkaka: hade varit svedd vid frukosten och hans kaffe för mycket brändt, hvarförutom han hade en förkylning i hufvudet och en ransakning med uppsyningsmännen i faggorna. I följd af allt detta, och ehuru Jacks sätt att förklara sig var aldrig det minsta näsvisare än vanligt, bröt ovädret löst öfver honom och rasade, såsom vi ofvan beskrifvit. Som värsta delen deraf nu urladdat sig, samtyckte likväl mr Gordon att förlåta brottslingen, mot vilkor att denne i ögonblicket skulle föra fram hans häst, på det han måtte kunna rida öfver och se till, om han ej sjelf skulle kunna vräka ut packet. Han värfvade Harry, so var en slags favorit hos honom, med i företaget; och efter en fjerdedels timmas förlopp redo-de åstad i riktning af den lilla kojan. Det är olidligt, att vi egendomsegare skola ha så mycket förtret af sådant der slags folk ! sade han. Man borde ställa till skallgång för att jaga ihop dem och göra ända på em, just som vi göra med råttor. Det skulle vara en välgerning mot dem sjelfva ; det enda man kan göra för-dem är att döda dem. Hvad förbarmande beträffar, så vet ni väl, att man så gerna kunde ösa vatten i såll som bjuda till att föda det der packet. Styrelsen borde gifva ut påbud — och vi skola väl komma derhän en: gång — som dref dem ur landet. ; Under dylika yttranden stannade den gode mannen slutligen framför dörren till en eländig, förfallen timmerhydda, genom hvars glaslösa fönster tomheten stirrade emot dem likasom är ögonhålorna på en dödskalle. Tvenne skygga, förskrämda barn försvunno bakom knuten, då han närmade sig. Han sparkade upp dörren och trädde in. Hopkrupen på eni hög af smutsig balm satt en eländig utmagrad qvinnamed stora vilda ögon, insjunkna kinder, upplöst tofvigt kår, och långa magra