hvarenda en af oss! Vi, gom hatade hvarandra så! -Tyoktes, som offrade han ständigt sitt hjerta för oss — blödande för oss påkorset än i dag, såsom vid Golgatha — och så villig att: blöda !-— -O barn; jag såg nu hvad det var för mig att: hata, såsom jag hatade! O Herre! sade jag, det är förbi: med mig! O Herre, jag. har aldrig sett dig fört! Jag visste inte— Gud, jag är en fattig syndare! Jag: vill ej-hata: mer! Och — 0 barn, då kom der flödande en sådan ström af kärlek in uti min själ, och jag sade: Herre, jag känner att jag kan äiska -äfven de hvita, ja Herre, jag vill älska min stackars matmör; som sålt alla mina barn och Htit döda min Alfred! Jag vill älska henne ändå! Barns jag var öfvervunnen — ja var jag så! —öfvervunnen af Lammets blod —: Guds lam! Ja barn, just lammet var det — ty hade han varit:ett lejon;-skulle jag stått emot! Men Gudslam, barn, det vinner segren öfver äfven det syndigaste hjerta. Då jag kom till mig igen, kände jag mig just sota ett barn. Jag gick hem till miss Harrit; och Jag hade inte talat vänligt till henne alltsedan Alfred dog. Jag gick in till henne. -Hon hade varit sjuk och satt inre i Bitt rum och såg blek och: sorgsen ut, stackare, ty ser ni, min ros, hennes son var en drinkare och gjorde henne svåra bekymmer. Och jag steg in och sade: O miss Harrit, sade Jag, jag bar funnit Herren! Miss Harrit, jag tänker inte mera ondt om er i min själ, jag förlåter er och älskar er af all min själ, just som Herren gör. — Hjertat mitt, ni skulle sett hur den qvinnan gret! Milly, sade hon, jag bar syndat och illa: gjort, och jag svarade henne och sade: Miss Harrit, vivba syndat och illa gjort båda två, men Herren har gifvit sig ut för oss båda; oeh öm han älskar ess, fattiga syndare, få vi