hade det varit helt nyss sagdt: — Barn, då: du kommer i bekymmer, så bed Herran hjolpa dig, och jag visste att jag inte hade bedt, såsom hon sagt mig, och jag sade till mig sjelf: Herren kan intet göra, eftersom jag visste att han inte kunde ge mig Alfred igen, om jag bad aldrig så mycket, öch dock längtade jag att finna Höorran, ty jag kastades omkring, liksom på ett svallande haf, och hade ingen ro. Jag ville gå till honom och säga: Hörre, du ger hvad denna qvinna gjort mig. Jag ville fresta, om han skulle stå upp och hämhas det onda jag lidit. O, Gud, hur sällsam föreföll mig ej verlden och allt annat på denna tid! Att se hur underligt allt gick till) och alla de der kristna, som sade att de vandrade på den enda saliggöramde vägen, och ändå handlade så som de gjorde, Jag näger er, jag sökte Hsrran bittida och sent. Mången matt bar jag vandrat ute i vildaite skogen och legat på jorden tills morgonen grytt, ropande och kallsnde — men det tycktes som ville ingen höra mig. O! bur vällsamt plägade jag ej tycka det var, då jag såg upp tillatjersorna! bur de blinkade emot mig så stilla och just liksom andäktiga, men sade aldrig Guds ekapandes grand till en fattig syndare! Stun: dom blef jag alldeles liksom vild, och tyckte jag ville sträcka upp mina armar och rifva ett bål i den stilla, klara himlen upp öfver mig och , se, om jag inte kunde finna Gud! Tyckte söm hade jag ett ärende till honom och måstö finna honom — och jsg fortfor att göka honom natt och dag med all min enfaldiga förmåga — men han kom inte. Då blef der ett stort camp-meeting, och jag tänkte som så: jag ville gå och se, om jag kan finna honom der; ty missus, ser ni, lät sitt folk gå dit om söndagen; nåväl, jag giek in i deras tält och hörde dem sjunga, och jag stod vid deras altaren och hörde dem