EN BERÄTTELSE HARRIET BEECHER STOWE. TS Förra Delen. Nina drog djupt efter andan, med en oemotståndlig rysning.. Milly hade rätat upp sin resliga: gestalt, under det hon tycktes åter genomlefva. hvad hon, förtäljde, och satt der nu, framåtsträckt, med de svarta ögonen vidgade, de starka armarne hårdt sammanknutna öfver bröstet, och den kraftfulla gestalten skälfvande och svällande af den våldsammaste inre rörelse. För den som älskar mytologiska liknelser skulle honkunnat förekomma som en Nemesis under ett anfall af:rateri, afbildad i svart marmör. Hon satt så under några ögonblick, derpå slaknade de spända musklerna, ögonen mildrades så pr ägom och hon blickade mildt, men med högtidligt allvar ned på ina. Det var förfärliga ord jag talade, barn; men jag var då i Egypten. Jag vandrade ännu i Sisai öcken. Jag hörde basunens kallande ljudochordets röst; men, barn, jag hade ännu icke skådat Herren. Nåväl — jag ick och talade ej mera till mist Harrit. Det fade öppnat sig liksom ett stort svalg oss emellah; och inga ord nådde öfver det. Jag gjorde mitt arbete — jag föraktade att icke öra det, men jag talade aldrig till henne. å var det, barn, somjag kom att tänka på hvad moder min sagt mig för så många, många år sedan) :och jag förham det i mitt hjärta, som () Sorkfiönbiadet hr 4—25.