Aftonbladet – 2 februari 1857, sida 3

I den VA HSK UKUAIG IMER CN stor, en bragdfull tid ett mäktigt intryck, och mången blick följde länge och oafvändt det återstående fragmentet af den franska bragdens skönaste kspitels Till och med den halfvuxna blusen, i hvsrs ansigte tjufpojken stod skrifven med lättläsliga drag, mumlade vid åsynen af en dylik veteran några ord om IhonBeur frrrrangaisn, och lyftade lätt på sintillknycklade mössa, som vanligen begagnades till åtskilliga konststycken, såsom att deraf med fingrarnes tillhjelp bilda porträtter, ibland hvilka Ludvig Filips var det rsest framstående, och ju mera det blef likt ett uppoch nedvändt päron, desto lNifligare helsade bifallet-den unge, plastiske konstnären. Som en tämligen skriande motsats mot de gamla krigarne från kejsartiden varseblef? man här och hvar så kallade Jean-Jeanss; tyanvärfvade rekryter, som icke helt och hållet gepomgått sin skola. : Man igenkänner dem Jätt på deras nära: nog fullkomliga brist på hållning, på den ohejdade beuhdrar, hvarmed de begapa allt, som kommer i dera väg, på den nästan oupphörliga striden mellan deras nacke och den militäriskt trånga, styfva balsduk, som omsluter derås hals, jemte derat föga knektmässiga sätt att promenera hand i band, eller, rättare sagdt, fieger i finger, ty med undanteg för långfikgret äro alla de öfriga fyra fulikomligt sysslolösa. Emellertid är en dylik JeansJeam efter fyratio dägars exere Es icke sällan en ganska hjelplig soldat, och kanske stormade mera; än en af dem, som nu voro föremål för pariserpojkärnes stickord, nigra månader derefter Melskow och inmarscherade segrade bland Sebastopols rykande ruiner. Då man erinrar sig, att, ehuru med en utan tvifvel ifrån början vida mera krigisk hållning, Bernadotte, Bessidres, Brune, Junot; Lannes, Lefebvre, Murat, två konungar, fyra hertigar och en marskalk af Frankrike börjat sina glänsande banor, som Jean-Jsanss, måste man likväl med en vire d af aktning betrakta dessa armöns lärs ingar. Eger em dylik kunskaper och bildning, kar ban efter aflägda prof på slagfälten och med någon lycka stiga till härens högsta värdigheter. Han bär, för att nyttja ett uttryck af Ludvig XVII, omarskalksatafven i patronkökets. Ty, bvad felaktigheter man också rättmätigt må tillerkänna Napoleon III:s Btyrelse, sträng rättvisa vid befordringar inom armen kan honofh icke fråndömas, och kanske utgör denna förtjenst en af de starkaste pelarne för hans tron. Vitsla naturligtvis här om kejsaren, ickeom kronpretendenten, hvilken, på hvad. sätt som helst, måste söka stärka sitt parti och således tvangs att i första rummet afse den politiska trosbekännelsen. Ett lysande bevis på denna aktning för den militäriska dugligheten och talangen är Bosquet, som, utgången ur medelklassen, utan mäktiga slägtskapsförhållanden, utan inflytelserika gynnare, vid knapt fylda fyratio år erhöll marskalkstafven, ett törhållande som icke inträffat sedan den stora marskalkspromotionen år 18 I invalidhotellets kyrka hölls högtidlig messa bevistad af prins Napoleon, af alla i Paris befintliga öfverlefvanide från kejsardömets strider, hvilka förmådde att på ett eller annat sätt färdas till den kyrkliga festen, och af invalidkåren. Utanför trängdes en massa menniskor, som räknade på att efter afslutad messa bli inlåtna, för att få taga i skärskådande det svartklädda och rikt illumiserade koret, eller också att, om lyckan vore god, få en skymt af processionen, då den lemnade kyrkao. Åtskilliga, af naturen lugnare och mindre nyfikna besågo trofebatteriet, hvarvid i:synnerhet åtta preussiska kanoner, en liten del af de 2333, som efter slaget vid Austerlitz och -intagandet af Wien skickades till Paris, ådrogo sig uppmärksamheten. För min del funderade jag äfven, huruvida några i Algier eröfrade kanoner måhända kunde ursprungligen vara att betrakta som landsmän, men jag hoppas, det man icke i Sverge gick nog låpgt i artighet mot sjöröfvarhöf ingen, att till och med förse presenterna med arabiska inskriptioner. å I detsamma öppnades portarne till kyrkan och de, som bevistat messan, strömmade ut i tämligen stor oordning, med prins. Napos leon, åtföljd af några adjutanter, i spetsen. flans utomordentliga likhet med sin store farbroder föll, vid ett tillfälle som detta, mera än någönsin i ögonen. Bland den lilla falang, som ännu återstod från återtåget ur Ryssland, från Leipzig och Waterloo, anmärkte jag några gamla gardets grenadieruniformer, ätskilliga lancierer och hussarer, ett par kyrassierer, men, så vidt jag kunde upptäcka, ingen enda guide. Ettvisst uppseende väckte en tamburmajor, hvars något fantastiska drägt icke angaf någon bestämd kår, men som med sin resliga växt; sitt martialiska utseende, tycktes ännu en gång kunna svinga tecknet af sin värdighet till vederbörlig höjd. Invaliderna tycktes för ögonblicket vara mera än billigt afundsjukaom sitt minnesrika tempel, ty efter några minuter förkunnades höfligt, men .med --militärisk bestämdhet, att kyrkan: skyndsamt... måste utrymmas af allmänheten. Den prydes för närvarande endast af omkring 200 fanor, hufvudsakligen tagna i Algier och Marocko, tyaftonen innan de allierades intåg i Paris uppbrände invaliderna 1500 fanör och standarer, republikens, konsulatets och kejsardömets på slagfältet tillkämpade trofåer, vid hvilket tillfälle äfven Fredrik den Endes värja, Latour dAuvergnes sabel och åtskilliga andra segerminnen fingo dela samma öde. Endast femtiofem fanor, tagna vid Austerlitz, undgingo: den allmänpa förödelsen och pryda nu det: så kallade relikrummet i Nepoleons graf, öfverskyggande hans värja, . hans hatt, hang ordensdekorationer och den gyllne kross, som Uherböurg förärade kejsaren. -Emellerfid inräder man ieke utan en känsla 8f vördnad det tempel, i hvars grafkamraf. så mycken storhet, så mycken ryktbarhet och ära sofva den sista sömnen. Här ha de :fleste2af Napoleons merskalkar stämt möte i döden. LIRA MSE PE EJ Ve f 17 IKE SAOL