Aftonbladet – 2 februari 1857, sida 2

förnuftet som-helt och hållet osundt; ju mera skyhög en galenskap vär, med desto störra bifall emottogs-dens Dansens. vilda. fart. eriörade om -flänget; efter. kanslisttjenster i början af innevarande riksdag... Jag; hörde en dam nyttja till sin kavaljer det ljufva smeknavnet : lilla rackare niivilket behag idet späda hjertats bärnsligh ter? En af de:-donhe pericolantes, som ensamn. omkringirrade i danssalongen, stälde till mig frågan: MÄr Di glad? Jag mäste medge, att der.s uttryck är egentligare än vårt vanliga: bur ar ni? det innefattar begreppet af både kröppens Och. själens helsa; man är icke gerfa giad uta. att vara frisk. Vid ett par tillfällen föreföll det mig såsom om det icke varit ur vägen, ifall kejsarinnan Elisabets förbud funnits uppspikadt i salongen till vederbörlig efterrättelse. Du torde icke anse det besynnerligt, om man. midt i en dylik förlästelse börjar känna sig hemsjuk. Så var åtminstone fallet med mig. Du vet, att jag icke är någon vän af burleska uttryck, men då jag väl fått pelsen EE mig, kunde jag icke, vid åtankan på hvad jag sett och hört, afhålla mig från att halfoögt utropa: Fy för tusan!s Jag, som gått dit med drottningar och kejsarinnor i tankarne, vände nu tillbaka helt och hållet fallen ur skyarne, bedragen på en illusion och på de tre riksdaler riksmynt, som min biljett kostat. Det är dig måhända icke obekant, att hungersnöden 1 Finland ej ällenast står för dörren; den här redan trädt in under mången hyddas tak cch mera än en fång obevekligt uttagit sin rätt, kräft sina Offer, En adresr, undertecknad bland andia af -landtirarskalken och samtlige talmän, har utgått i det ällmänna, hvilken uppmanar en hvar att, efter sin förmåga, bispringa våra fordne landsmän. Säkert skall denna uppmaning finna genljud