Aftonbladet – 2 februari 1857, sida 1

häktade till vederbörligt straff, då litet samspråk utom :domstolen slutligen bragte saken det klara ochdomaren på-det hala. Du finner häraf vådan af att heta som andra menniskor, och att det bör ligga i hvarje jersons välförstådda intresse attvåt sis tillverka ett namn, så egendomligt som nöjligt, hvarvid studentens från Långhundra vidtbekanta Långhundd sndriander må kunna tjena till värdig föresyn. Med skäl torde man ifven kunna tillönska den här ifrågavarande domaren någet-mindre brådska och något mer pröfning, nägot mindre hug att döma och något mer ratt, ransaka. . Under loppet af veckan har Kongl. teatern gifvit: Elfjungfrun, öfversättning från Heibergs och Kublaus bekanta Elverhöj. Utan tvifvel är detta val ganska; lyckligt, churu jag icke kan .säga detsamma om titeln. I ordet: Elfjungfrun ligger något obestämdt, något sväfvande, som minst är på sin plats, dä det ä:ler stt i ett ord ssammantränga hufvudiden af ett helt skidespel. Vi ega ordet: sjöjungfru; möjligtvis skall man i elfjungfrn tänka g ett likartadt väsen, som på bottnen af vära puiktiga strömdrag förljufvar neckens erslighet och i bruset af vattenfallet blandar sin röst med tonerna af hans barpa. Någon unnan kunde i elfjungfrun se ett af dessa hemlighetsfulla väsen, som hvarje helgdagsnatt tråda dansen under: hvalf af stenar, hvilka al sig sjelfva sväfva i luften, med festoner af lysmaskar till eklärering, som i en blåklocka kredensa elfkonungen af daggens vin eller i skuggan af ett liljeblad emottaga en liter knäböjd elfherres försäkran om kärlek i lif och död. Jag tror, att en ordagrann öfversättning af den ursprungliga titeln varit Jyckligare, än den ivöfversättningen valda, i synnerhet som jag enskilt hyser den öfvertygelse, i strid, som jag ofta haft tillfälle att