möjligt att en qvinna, en född lady — en syster till min mor — kunnat handla så hbjertlöst! sAck ack, min ros! en född lady kan stundom ha lika syndiga begärelser, som vi simpelt folk, och det var alltid miss Harrits natur att samla och lägga ihop och göra sig pengar. Och sen, barnet mitt, kunde hon väl ha någon ursäkt. Hon var fattig — och så kom massa Georges räkningar och skulle betalas, och så kom massa Walters och miss Susys — och allesammans ville de ha allt hvad som föll dem i smaken, och ropade bara på pengar, pengar! Och ser ni, när en stackare då inga har och deremot har mera negrer på egendomen än hon kan föda, och det kommer en köpare och lägger ned åttahundra dollars i skinande guldmynt och nya papper framför henne och säger: ge mig er Lucy eller er George, — ah ni förstår? De der själasäljarne, de äro alltid framme och fresta fattigt folk, och hafva alltid pengarne så tillreds som den onde sjelf. Men det är synd att kasta skulden på dem också, ty de hafva ej lärt bättre. Det är de som kalla sig kristna, barn, och säga sig dyrka Kristus, och tala stort om sin gudsfruktan och sin bibel, och vända ryggen åt de svärjande själasäljarne och anse sig för goda att tala dem till — dessa är det, lammet mitt, som äro skulden till allt det onda. — Var det inte just miss Harrits onkel — mäkta stor kristen som han var, med sina bönesammankomster och psalmböcker och allt det der! — som satte i henne allt det onda hon gjorde. O det var stunder — det var stunder till att börja med, miss Nina, då de först började sälja barnen ifrån mig — jag säger er, att jag tog ord djupt ur min förbittrade själ och talade för min matmor till dess hon gret, så att det nästan gjorde mig ondt. Och hon sade till mig: