Aftonbladet – 30 januari 1857, sida 2

rättas i Oktober månad årligen för det nästförflutna året. Vi hafva förut yttrat vår tanke rörande detta ärende vara den, att det sålunda af komiterade framlagda förslaget, deri de högst aktade och ansedde 3 motionärerne hrr F. Schartaus, Schönmeyers och Upplings hvar för sig gjorda förslag blifvit förenade, måtte varda af magistraten och borgerskapets äldste gilladt och antaget, Sannt.är visserligen, att, sedan samma förslag afgafs, ej mindre borgareståndet än de öfriga riksstånden blifvit ense om en förändring i grundlagen, som i afseende på städernas representation vid riksdag är vida mer liberal, upphäfver den gamla klassfördelningen vid valen till riksdagsmän inom hufvudstaden, samt utsträcker valrätt och valbarhet höget betydligt längre än det nu ifrågavarande förslaget. Men sådant oaktadt, och ehucu: en dylik förändring af städernas.representation i politiskt hänseende jemväl i sinom tid måste verka till en mera rationell ordning i afseende på valen till den myndighet, som skall ega förvalta städernas egna enskilta angelägenheter, tro vi det likväl vara bättre att nu taga: det lilla steg, som blifvit föreslaget, än att låta saken helt och hållet falla och öfverlemnas åt en osäker framtid. Vår öfvertygelse är fördenskull, att reformens liberala vänner bandla rättast genom enighet och sammanbållning för tillvägabringande af en brytning i den nuvarande: ensi: digheten uti hufvudstadens styrelse; ja vi anse denna brytning nästan såsom en öundviklig följd af det beslut städernas trepresentanter fattat vid riksdager, emedan den nu varande gamla institutionen eljest qvarstår såsom en ännu mer störande motsats än förut till den ovederläggliga principen, att det är städernas invånare och icke ensamt deras så kallade botgerskap, som ega både rätt och plikt att deltaga i städernas förvaltning. Resultatet blifver i allt fall, att borgerskapet, här. likasom vid Tiksdagsmannavalen, kommer att be: bålla en gifven öfvervigt, så att någon egentlig minskning i de med burskap försedda stadsboernas nu egande makt att bestämma besluten ändå icke kommer i fråga. Den gifna fördelen består likväl alltid deri. att.de nu utanför skranket befintliga aktade och förmögna invånarne i hufvudstaden.inrymmas i sin ostridiga rätt att ega någon andel i förvaltningen af och kontrollen öfver användandet af de inkomster, till hvilka borserskapet, enligt hvad af handlingarne upplyses, icke särskilt bidrager med någon annan af dess medlemmar direkt uttaxerad beskattning, än den sedan år 1846 utgående obetydliga summan af 7000 rdr bko årligen s. k. bamnoch. brobyggnadsafgift, då deremot stadskassans öfriga inkomster uppgå till mera än en half million rdr bko om öäret, hvartill alla stadens invånare såsom konsumenter bidraga i lika förhållande som borgerskapet. Således kan man med fullt skäl fråga: på hvad grund dessa inkomster skola af magistraten och borgerskapet ensamma förvaltas ? Icke heller kah man skäligeninse, hvad nytta det för borgerskapet kan medföra att bibehålla: denna uteslutande förvaltning, eller hvad tillfredsställelse det kan innebära för borgerskapets äldste att ensamme med magistraten fatta beslut på sessionsrummet i frågor,-som röra kommunen samfäldt, under det öfriga sambällsklasser stå utanför, ofta nog med ett tämligen . bittert klander, troligen ej sällan bärledande gig ifrån saknad. utväg att göra sig bekanta med de förhållanden som föranleda besluten. Och då dessutom den nu ifrågasatta rättigheten att deltaga i förvaltningen af stadens inkomster på intet sätt har sammanhang med någon af de rättigheter eller s.k. privilegier dem borgerskapet i öfrigt åtnjuter, t. ex. ait välja magistratspersoner m. m,, i allt fall qvarstå orubbade, så synes i sanning hvarje skäl saknas för hufvudstadens upplysta borgerskap till vägran att ingå på förslaget, helst i flera andra städer, der drätselkammare finnes, dess ledamöter väljas af städernas invånare samfäldt och icke ensamt af de burskapsegande.