sig och tilltalande Harry med den mest förolämpande ton, stå vi icke alla i den största förbindelse till er, för det ni hitfört en så förtjusande Jiten modedocka, som den der täcka flickan ! Min hustru bör ej till denna plantagen, sade Harry, tvingande sig att tala lugnt. Hon tillhör en mrs Le Clere, som nyligen tillträdt den Bellevilleska plantagen. Ah! jag tackar för upplysningen. Jag skulle möjligen kunna få lust att köpa henne, och då är det alltid bra att veta hvar hon står att få. Jag har just önskat mig en sådan liten vacker docka af det der slaget. Hon är säkert en snäll hushållerska, eller hur, Harry? Stryker skjortor väl, och mera sådant? Hvad tror! du man kan få henne för? Jag måste söka upp hennes matmor. Under detta grymma tilltal skälfde och knöto sig Harrys händer konvulsiviskt, medan han då och då häftigt spratt till och såg än på Nina, än på sin plågoande. Han blef slutligen dödsblek, sjelfva hans läppar voro askgrå, och utan att svara och med armarne ännu korslagda, fäste han de stora blå ögdnen på Tom, och, såsom pfta var händelsen i ögonblick af utomordentlig sinnesretning elier själsspänning, sågs der i de likasom förstelnade konturerna af hans anletsdrag i detta ögonblick en så påtaglig likhet med den aflidne öfverste Gordon, att Nina märkte det och studsade dervid. Tom Gordon såg det äfven, och det göt ytterligare olja på hans ondskas eld, och det glimmade i hans ögon en stråle af så illvilligt hat, att hvar och en skulle ha ryst vid hans anblick. De båda bröderna föreföllo som tvenne åskmoln, hvilka ; komma rakt emot hvarandra från hvar sitt håll, färdiga att bryta ut i blixt och lågor. Skynda, skynda Harry! Jag har brådtom