LCH Ulgvl Al pp VLC ÅA AN OA AA pgift om 109 procents vinst snarare var uuder än ver verkliga förhållandet. RR Den Ekströmer-Kinbergska Saken: Med anledning af den skrifvelse från hr olismästaren trömer, som vi i gårdagens lad meddelade, ha vi i dag emottagit ett epmäl:, hvari den oskyldigt dömde: persoen, boktryckerikoustförvandten Kinberg, lemår en af tvenne vittnen bekräftad berättelse m förloppet af den polisransakning, sor haft 11 följd det ifrågavarande af hr Ekströmer da utslaget. Öaktadt vi för sakens fulltändiga bedömande måste afvakta den unersökning, som kommer att ega rum, så väl aed anledning af hr Ekströmers egen hemtällan hos justitiekansleren som till följd af jen begäran om åtal, som den oskyldigt jömde i dag gjort hos Svea hofrätt, så inneåller dock hr Kinbergs, först vid middagsiden oss tillhandakomna reklamation, åtskilligt, om nödgar oss att, för vinnande afen större ullständighet, till i morgon uppskjuta de beraktelser, hvartill hr Ekströmers sjelfva förlariog, jemförd med det föreliggande fakum, ovilkorligen miste gifva anledning hos varje tänkande person, som nitälskar för en ordnad lagskipning. . Hr Kinbergs reklamation är af följande innehåll : Till Redaktionen af Aftonbladet. Då hr polismästaren C. A. Ekströmer i gårdagens mmmer af tit. tidning fått införa ett genmäle mot len berättelse, som finnes intagen i Aftonbladet för fredags om ett mot mig i poliskammaren anhängigsjordt mål, så utbeder jag mig ödmjukast att äfven senom tit. tidning få meddela alimänheten följande upplysningar. . Oasedagen den 14 dennes på eftermiddsgen blef jag, som var sysselsatt med arbete å tidningen Fåderneslandets tryckeri, af poliskonstapeln Metz och en honom åtföljande poliskonstapel, hvilkens namn är mig obekant, kallad att följande dagen kl. 11 f. m. in ställa mig i poliskammaren. På min fråga om skälet till mitt inkallande lemnades mig det svar, att jag skulle några dagar förut ha anträffats rusig på gatan. Härpå upplyste jag, att detta saknade all grund, och att man måhända toge fel om person, eller att någon annan uppgifvit mitt namn. Vid denna min förklaring fäste de icke mera vigt, än att de leende antydde, ait den skulle vara osannfärdig, hvarföre jag sade mig skola iakttaga inställelse. Vid detta tillfälle utfrågade poliskonstaplarne mig om mitt förnamn och min bostad. När jag dagen derpå den 15 dennes instälde mig i poliskammaren, var jag åtföljd af boktryckerikonstförvandterna Carl Fredrik Pettersson: och Svante Adolf Hertzman, för att med dem styrka, att jag vid den tid, då den förmenta förseelsen skulle vara begången; bafaon mig hemma i min bostad. Vid målets påropande åtföljdes jag af Pettersson ända fram till skranket: men Herteman stannade strax bakom till höger. Polismästaren tillfrågade mig då först, om jag vore boktryckerikonstförvandten Gustaf Adolf Kinberg, hsarpå jag svarade ja. Härvid hviskade en vid polismästarens sida inom skranket stående person, hvilken jag tror vara poliskommissarien Tinggren, till polismästaren, att jag arbetade på Fäderneslandets tryckeri, .hvarpå hr polismästaren högt tillfrågade mig härom, då jag åter svarade ja. Derpå uppläste polismästaren en så kallad rapport, hvars innebåll jag vid den hastiga uppläsningen icke fullkomligt fattade, men som jag ansig gå ut på, att jag skulle hafva blifvit anträffad berusad å gata lördagsqrällen den 10 Jan. Jag invände då genast, som orden föllo: Det är fel. för jag har vittnen här med mig, som kunna intyga, att jag då var hemma; jag kom nykter hem på qvällen kl. ?,, till 10 ooh gick icke ut förr än andra dagen kl. 10, hvarvid jag med handen visade på Pettersson, som stod vid min sida. Men hr polismästaren tillropade mig då med befallande röst: tyst! det skall jag visa. Det blir nästa gång. Målet uppskjutes till om måndag, då skall ni komma upp! Jag invände då: det har jag inte tid till att gå här och försumma mitt arbete; jag har nu vittnen med mig. Polismästaren inföll dervid: då blir ni hämtad! och visade med handen åt dörren. Härmed var första förhöret slut. Då jag påföljande måndag den 19 dennes åter instälde mig i poliskammaren och målet påropades, voro mina vittnen i början icke inne i rummet. När jag blef framkallad, upplästes rapporten ånyo, hvarpå, utan att någon fråga till mig framstäldes, hr polismästaren vände sig till polisöfverkonstapeln Ytterberg och poliskonstapeln Metz med fråga, om åe kunde aflägga ed. Då de bärtill voro villiga, fingo poliskonstaplarne aflägga ed, utan att jag tillfrågades om jäf eller för öfrigt fick tillfälle att tala, och afgåfvo sin berättelse, att den berusade personen hade samma längd och skorrade som jag, hvarpå de äfven sade, att det verkligen var jag, som blifvit sålunda anträffad. Utan att hr polismästaren nu viÅ dare vände sig till mig, utan att han frågade, om ljag hade något mot vittnesmålen att invända, och utan att han visade det ringaste afseende vid mitt förra rättegångsdagen framstälda yrkande, att mina vittnen, som nu under tiden i sessionsrummet inkommit, mitte få afhöras, fäldes, omedelbarligen efter poliskonstaplarnes hörande, utslag, hvarigenom jag dömdes till böter och att ersätta poliskonstaplarne för deras inställelse. Då jag härpå först fick tillfälle latt anmäla, det mina vittnen voro närvarande, anmärkte hr polismästaren: Målet är redan afgjordt. Har ni penningar att betala böterna med? Jag svarade: Nej; men jag kan skaffa omen stund. Härvid fäste-hr polismästaren ingen annan uppmärksam: het; än att han afkunnade sitt beslut, att, som jag icke kunde erlägga böterna, så skulle jag insättas på fyra dygns vatten och bröd, hvarpå han, utan att tillfråga mig om jag vore nöjd med utslaget eller ville mig deröfver besvära, anbefalde, att jag genast skulle till häktet nedföras. Tvärtemot hvad hr polismästaren sanningslöst uppgifvit, förekom intet ord om min principal eller hans håg att betala böterna, utan jag nedfördes till vaktkontoret. Huru sedan min oskuld uppdagades hör icke hit; nog af, det upplystes soart, att jag verkligen vid det ifrågavarande tillfället varit hemma i min bostad, och att den felande haft helt annat utseende än jag. Stockholm den 27 Januari 1857. G. A. Kinberg. Att vid de ofvan omnämde tillfällen, då vi med Kinberg varit tillstädes i poliskammaren, allt så förefallit, som Kinberg i ofvanstående berättelse uppgif: vit, så väl i afscende på förloppet af sjelfva förhör ren och derunder begagnade uttryck, som äfven i afseende derpå att ingen fråga blef af hr -polismästaren framstäld, om Kinberg trodde sin principal vara villig att betala de ådömda böterna, kunna vi med liflig ed besanna, utom i hvad Kinberg omförmält rö