Aftonbladet – 27 januari 1857, sida 1

Nina, som han förut varit vresig; kysste Nina och tant Nesbit; gret öfver sina synder och bekände sina missgerningar, skrattande och gråtande på en gång,som ett litet barn, tilldess han slutligen sjönk sofvande. tillbaka i stolen. Ks Se så, nu är det slut me en! sade Jem, som med uppmärksaithet följt den, gradvisa processen. Låt oss nu ta en, du och jagn, sade han till Harry, och dra en i säng, så godt först som sist. R 4 Nina för sin: del drog sig orolig och bekymrad tillbaka till sitt rum. Hvart, hon än vände sig, förutsåg han blott skam och förödmjukelser, och led denna afton mer än någonsin af gin öfvergifna och isolerade ställning, I fråga om hjelp och råd var tant Nesbit i hennes tanke en fullkomlig nolla, och Nina kände sig blott ond och retad vid hvarje försök hon gjort att förtro sig åt henne. Nu skall det bli tusen ledsamheter i morgon, sade hon vid sig sjelf, i det hon lade ned hufvudet på örngottet. Han skall säkert gå omkring öfverallt som vanligt och lägga sig i allting — hofände och skrämmande mina tjenare och ställande till några ledsamheter med Harry. Ack! det ser utsom skulle lifvet med sin verklighet komma öfver mig, stackars barn, hårt nog — och dertill 8å på en gång. Då Nina sade detta såg hon upp och fann någon st:ende vid sin säng. Det var Milly, som ömt lutade sig öfver henne och slätede och ordnade täcket omkring henne med moderlig omsorg, er Är det du, Milly? Ack, sitt då ned här hos mig ett ögonblick. Jag är så ledsen, så ledsen! Jag har inte haft annat än bekymmer i dag. Vet du, Tom kom hem i qväll så drucken! Ack kära, kära Milly, det var förfärligt. Vet du, ban tog mig i famnen