Aftonbladet – 26 januari 1857, sida 3

medel än läsning ovh förklerande af den heliga skrift. Anser .map efter eds än på gudemlig, grund. bvilande medel ytterligare nödigt att bibringa folkskolans lärjungar ett i system bragt skriftigt, sammardrag af de heliga sanringarne — en nödvändighet, som ej erkönnesi åtskilliga andra länder, . ex. det upplysta Wärtemberg, der presten, som bar sig kristendomsundervisniogen uppdragen inom folkskolan, fullgör detta fritt, utan formulaår — så har sån i Luthers lilla katekes en lärobok så mycket lämpligare, som den inom vår kyrka har karakteren a symbolisk bok. Den kan och bör enligt min tanka bättre än någon annan ersätta den Lindblomskas plats, under förutsättning att den begagnas mindre såsom en utanlexa för barnen, än säsom en ledning för äraren. Då utanläsning kommer i fråga, bör dersieot en sådan arbringas på sin rätta plats, d. v. s. så, att icke blott minnet derigenom uppöfvas, utan ock, hvad vigtigare är, den sedliga kraften deraf varder stärkt, och det utanlärda må kunna utgöra en andlig vägkost för lifvet. Erkännes detta, så bör man inse att valda bibelspråk och psalmverser utgöra vida lämpligare föremål för utanläsning än de mer eller mindre lyekliga definitioner, sem förefinnas i den anbefalda katekesen. Till stöd för denna sats utbeder jag mig att få anföra ett vitsord, hvars vigt af :ngen inom eller utom detta hus lärer jäfvas. Grefve Torsten Rudensehöld yttrar härom i sin nyligen utsifna skrift om Svenska folkskolans praktiska ordnande: Utanläsping sf stora katekesen borde, om författsisgarne det medgåfve, utbytas mot bibelställens Mvensom psalmers utanläsping. Vid stunder al rätt djup vare sig fröjdefull eller ängslande andelig länglära i sanning få, om några, vändt sina iankar ekesens frågor och svar, för att fylla själens ide behef; hvaremot nogsamt är af erfarenen bekräftadt, att hågkomsten af ett bibelställe, svatavde emot ett förefallsande själstillstånd, har makt ait uppfylla hvarje äfven djupasie själsbehof; äfvensom att utanlästa psalmer erbjuda ett ovärderligt utgjutelsemedel för hjertat vid dess djupaste rörelser.n Oeh hoppas jag att den djupa sanning, som ligger i Byssänförda sats, bör kunna verka mer än den utfarligaste bevisning till utdömande af Lindbloms katekes. Kastar man en blick tillbaka på den äldre katekeslagstiftvingen i vårt land, så finner man densamma ehandlad med ett allvar, som likväl någongång synes .verskrida grönsen af det allvarsamma. Så möter 0s3 i ex. i 2 kap. 9 af 1686 års kyrkolag ett stadgande, hvarigenom predikanten ålägges att söndaglisen förklara ett stycke af katekesen, bvilket likväl sj får upptaga längre tid än en fjerdedels timma. Hvar oeh en, som försummar att inhemta berörde bastiga förklariog, hvilken äfven måste vara tydlig (detta är likaledes utiryekligen siadgadt), samt bevista de derpå följande förhör, belägges med böter. Nära femtio år senare föreskrefs i 2 af kongl. stadgän af de 20 Mare 1735 — således under frihetsiden — tt samma förbrytetse, i fall den 3:dje gången förnyades, skulle anses med stockstraffs. Denna traffbestämmelse är emellertid nu upphäfd genom oagl. förerdningen af dem 10 Juni 1841, efter att likväl sålunda ha qvarstått i etthundradesex år. Genom kenrgl. förordningen af den 4 Dee. 1765 föreskrefs för olydiga, d. ä. från förhören uteblifvande barn aga af föräldrarne medelst ris, hvilket borde ske med eu viss offieiel högtidlighet, nemligen under kyrkorådets eeh sexmännens ögon. Öfvergå vi ru från dessa föråldrade stadganden till de föreskrifter, hvilka ännu med den strängaste punktlighet tilltmpas, så igenfiona ri i kopgl. brefvet af den 21 Juni 1810 sveaska kristendemsundervisningens egentliga, nu gällande grundleg. Der heter det nemligen em Lirdblems utläggning af Luthers katekes: Deppa förklaring må till al mänt bruk hädanefter såsom egentlig lärobok såväl vid skolorna som i församlisgarne antagas oeh myttjas.. Om man vidare jemför 1842 års folkskolestadgas 6 I mom., der iblasd de ämnen, hvaruti läraren bör ega fun. giltig insigt, katekesen upptages i främsta rmiamet, med 7.4 i samma nådiga stadga, der det heter, att de kunskapsämnen, hvilka enligt 6 1 mom. foråras af. den, som till lärare i folkskola skall kunra antagas, utgöre ock föremål för undervisping i sådan skolan, så torde häraf vara klart, att Lindbloms katekes, dem och ingen annan, utgör den för folkskolan lagligen föreskrifna lärobok. Då nu depna katekes, ehuru bärare Sverges dåvarande erkebiskops name, numera allmänt såväl af prester som lekmän icke anses fullt renlärig, då den ull följd af sin form och vidlyftighet är för barnaundervisniog helt och hålet oijeulig, och sålunda hvarken såsom handbok elier lärobok borde begagnas; då ytterligare hvarje annat, om äfren mera lycekadt försök i samma riktving, enligt min öfvertygelse, ingalunda förmår höja kristendomsundervisningens ståndpunkt i vårt land, utan deremot fördröja och förlama det kristliga lifvets utveckling hos det uppväxande slägtet, så får jag vördsamt föreslå: Det rikets ständer måtte hos Kongl. Maj:e i underdånighet anhålla, att med upphäfvande af 1810 års kongl. brefs föreskrift angående begaguandet af Lisdbloms katekes såsom lärobok vid skolorna och i församlingarne, d:r Luthers lilla katekes må vid krisiendomsunaervisningen i folkskolorna ensam v begagnad, att för berörde und i ior daglig bibelförklaring ait säväl denua som utlögi tekes måtte åt församlingarnes presierskap uppdragas — Hr Murens motion rörande handelsoch näringsfrihet. Vördsamt memorial. Handel och näringar voro sf ålder i Sverge lika friborna sem den svenske odalmanneu. De sedermera ;. k. borgerliga yrkena bedrefvos, ech, såsom en gammsl bäfdateeknare uttrycker sig, föråelade sis bland folket i mån af insigter, till åpgar och andra mer veller mivdre gynsan:ma emsiändighe:er, utan att pgerom någon enaturlig blandning hindra eller ödeslägga hvarandra, Uti de belägnaste bamnar åbeddes vissa byar af de s. k. Birkeeller Botwekarlar, sbvilka drefvo en så f. delaktig handel, att de dermed förmådde både uaderstödja landtbruket och lamm vÄl unnympRetra de A