Aftonbladet – 26 januari 1857, sida 2

g— re rr sade Nina. Jag är myeket fallen för att ställa mig illa med sådant der förståndigt folk. Jag vet ej bur det kommer sig, men de ha en egen förmåga att sätta mig på tvär ren.n sJa men, ser ni, Anne är ieke så uteslutande endast förståndig; under den tunnaste möjliga skorpa af pedanteri klappar det varmäste, bästa hjerta.s Hvaremot de flesta pedantiska menniskor pläga vara, likt en gruad flod, bottenfrusna; men, allvarsamt taladt, skulle jag så gerna vilja, att er syster kom och helsade på oss, blott såsom en annan god vän, men nl förstår, det är ej särdeles angenämt att veta någoa komma bara för att taga en i skärskådande, om man duger eller ej. Clayton skrattade åt den naiva juppriktigheten idessa ord. Ser nis, fortfor N na, sehuru jag ej är annat än en okunnig skojflicka, är jag likväl stolt, som hade jag alla möjliga företräden att skryta med. Nu tycker jag inte mycket om att skrifva till er syster, ty jag tror inte jag kan skrifva nog väl. Jag har aldrig kunnat förmå mig att sitta nog länge stilla, för att lära mig att skrifva bra.s Skrif alldeles så som ni talärs, sade Clay ton. Säg bara hvad som kominer er för, just som om ni skulle tala. Jag hoppas ni vill göra det, ty det blir trögt arbete att fortsätta korrespondensen bara ä ena sidan. Nå välv, sade Nina och reste sig lifligt, då vi nu kanske baskådat det här månskenet nog, rar Edvard Clayton, är det så godt vi begifva oss ned i salongen 1gen. der tant Nesbit och mr Carson sitta ikteä-tåte.r Stackars Carson! sade Clayton. såck, beklaga honom icke! Den goda själen! Han är en man, som en natts god sömn skyll trösta för äfven de siörsta olyckor, Han är så genombeskedlig! Dessutom skall