Aftonbladet – 24 januari 1857, sida 1

ra ihåg hur ni-gjorde, då ni på er tid afdankade era olyckliga tillbedjare.:J Nå, hvem är den derandre herrn,; Nina?x Åh, ingenting särdeles, bara en vän till mig: en mycket god menniska — god tog att bli prest hvåd dag somhelst, tant; och icke så tråkig som goda menniskor i allmän het. Kanske är du förlofvad med honom?2 Nej, det är jag inte; det vill säga, jag vill icke förlofva mig med någon. . Det är ett, odrägligt göra, Jag tycker om vr Clayton, för att han låter mig. vara i fred, och icke ser så afskyvärdt förtjust utjemt och samt eller fjantar. omkring och kallar mig Nina: Han och jag äro rätt goda vänner — det är allt. Jag ämnar inte gå och förlofva mig med någon alls. Nå väl, Nina, jag skall gå ned, men skynda dig och kom snart efter.s Medan herrarne och tant Nesbit suto och väntade i salongen, gjorde Carson sig fullkomligt ogenerad och hemmastadd. Det var ett stört hvälfdt rum, upptagande hela midten af huset. Höga franska fönster vid båda ändarne af rammet ledde ut åt balkongerna. Kolonnerna, som uppburo dessa, voro omkransade och behängda med. rankor af klängrosor, uu i full blomma. Golfvet i rummet var af slätpolerad. mosaik i flera förger. fver kaminen sågs gordonska vapnet utskuret i ck. Rummet; var boiseradt med ett slags mörkt träslag och behävgdt med åtskilliga porträtter af slägtens medlemmar, målade af Copley och Stuart. Ett stort piano, nyligen ankommet från Newyork, var nästan den enda molerna möbeln i rummet. Det mesta af det öfsisa bohaget vur af tung mörk mahogny och antik form. Clsyton satt vid dörren, alltjemt b undrande den stutlga tkallen, som syntes på andra sidan gårdsplane..s svajande