Aftonbladet – 23 januari 1857, sida 3

Uj . BLANDADE AMNEN.; Bit olivblad för folket. Af Eliku Burrit. Krigets olyckor tillväxande. — Det är en tämligen allmän föreställning, att krigets olyckor minskas: långsamt, men säkert. Detta anse vi vara sant i ett hänseende, men falskt i andra — egant så till vida, att krigen inträffa vida mindre ofta nu än förr, men alldeles falskt, om dermed menas, att de skulle vara mindre gudlösa eller mindre olycksbringande, då de en gång inträffa. Före Napoleons störtande vid Waterloo hade Europa under årbundraden sällen mera än tio eller femton år på en gång sluppit undan krig, under det det sedan den tiden varit i åtnjutande af nära fyratio års allmän fred, visserligen icke mellan de styrande och de styrda, men åtminstone de särskilta nationerna emellan; en längre frånvaro af inbördes stridigheter än som någonsin tillförene egt rum mellan folken. Krigets civiliserande! — hvad vill det säga? Är ett sådant civiliserande i moralisk mening möjligt? Kan man verkligen civilisera något till sin natur så rått och brutalt? Kan man på något upptänkligt sött göra till kristen ett sådant barn af den onde, verkligen göra det tillett barn af Gud, fridens Gud? Aldrig. Krig måste alltid väsentligen förblifva detsamma, och ingen grad af civilisation, ingen form af kristendom, som tolererar dess tillvaro, kan någonsin förändra dess urminnes karakter eller i väsentlig mån minska de ohyggligheter och faror det har i sitt följe. Om vi skola bebålla det, måste vi behålla det sådant det alltid har varit och alltid kommer att vara, ett inbegrepp af skändligheter, brott och allsköns olyckor och elände. Emellertid är det lätt att inse, hurusom tidens sllmänna framåtgående måste tjena att på samma gång öka krigets brottslighet och dess olyckliga följder. Tvenne ordets tjenare skulle icke kunna inlåta sig i Dn strid med hvarandra, utan att deras dåliga passioner kommit i en mycket värre svallning, än som vanligen är fallet med erkända krigare. Man kan änka sig en strid mellan de senare utan någon särlelss hög grad af ondska, men de förstnämda skulle icke kunna gå så långt i förgätenhet af sitt embees fordringar, som att inläta sig i handgemäng med varandra, om de icke blifvit intagna af en förbitring, ett rassri och ep hämdlystnad, som måste skuldbelasta själen inför Gud. På samma sätt kunna le kristna folken, efter den upplysning de vunnit i letta ämne, och med deu byfaning deras karakter undergått, icke kasta sig i krigets blodbestänkta ar. nar, utan att deras dåliga passioner kommit i cen aycket djupare och starkare svallning än som tillörene varit derför tillräeklig. Man må delvis ordna ådana strider, men man kan icke förändra derus äsende, lika let som man kan förändra mordets