Aftonbladet – 23 januari 1857, sida 1

DRED.)) EN BERÄTTELSE AR HARRIET BEECHER STOWE. Förra Delen, ELFTE KAPITLET. De älskande. De redo tysta framåt till dess strömmens klara vatten åter stänkte kring hästfötterna. Här höll Nina in sia häst, och pekande på den höga, mörka skogen och på den slingrande strömmen, öfver hvilken träden oc far hängde böjda, likt grönskande hvslfågar, sade hon; Tyst! Hörlv Båda stannade och lyssnade till tallarnes melodiska sus, vattnets porlande, boskapena aflägsna råmande ech foglaraes qvitter. j sHur skönt allting ärlb sade hon. Det! tyckes mig så sorgligt, att menniskorna måste dö. Jag har aldrig sett någon död förr, och ni kan aldrig förstå hvad jag kände dorvid Att tänka, det den stackars qvinnan varit just en sådan glad, vng flicka som jag, att hon varit lika full af lif och kanske inte mera än jag tänkt på att hon en dag skulle ligga! der kall och död! Hvarföre är. allting ska-. padt så skönt, om vi måste dö ifrån det? -Kom ihåg hvad ni sade till den gamle; maänen, miss Nina: kanske ser hon det som : är vackrare nu. I himlen? Ja. Jag ville bara önska att vi visste litet mera om himlen, så att den kunde förefalla oss lika maturlig och hemlik som jorden. Hvad mig beträffar, kan jag al) Se Aftonbladet n:r 4—17. I