TATER: På Mindre teatern gafs i går afton, efter skådespelet Konungens läkare, för andra gången Dupuys bekanta trio: Agander, Pagander och Winberg). Den för sin melodiska friskhet och geniala humor med skäl prisade och i enskilta kretsar ofta hörda trion kunde icke annat än vinna på att utföras i kostym jemte sceniska tillhörigheter. Den sjöngs ganska förtjenstfullt af de tre unga sångarne hrr Arlberg, Arnoldson och Säfström, af hvilka hr Arnoldson, som erhållit det mest skämtsamma partiet, Pagander, lyckligt framhöll de komiska pointerna deri, då hr Arlberg deremot riktigt gaf en mera fin och poetisk färg åt Agander. Hr Säfström är begåfvad. med en ren och vacker, om icke särdeles djup basröst; som, med fortsatta studier; löfvar godt för framtiden: : Den lifliga trion emottogs med mycket bifall och torde säkert komma ratt locka : många: åhörare till Mindfe teaterns salong. i Södra teatern uppförde i förgår afton för första gången ett nytt stycke af F. Hedberg; Min, hustrw,vill så. ha det! lustspel i 3 akter, med,.sång,..Såsom redas namnet, låter ana, skildras i stycket toffelregeringen och dess följder: Garfvaren Bark (hr Zetterholm) är begåfvad meden hustru (fru Gjörcke),! som börjat fna det alldeles för simpelt att vara handtverkarfru. Hon har derföre upphöjt sin mögft tillfåbrikör, sig sjelf till fabrikörska, förbjuditht fabrikören all personlig befattning med yrkets-detaljer och sig-sjelf all: bes fattnisg med hushällsbestyren. Vården:-om stadens och statens angelägenheter äro dädanefter det enda värdiga föremålet för hr. fabrikörens omsorger, och umgänget meddiverse personer, stående öfver de borgerliga. samhällsklasserna, enda. lämpliga sysselsättningen för fru fabrikörskaån, som ej. på :någotrsätt vill blifva ;påmind om sina fordna förbållanden och dearvid går så långt, att hon ger, både sig sjelf och sin omgifoing allehanda splitternya och granntklingande namn. Såsom vanligt under dylika omstöndigheter råka huset och affärerna i oreda. Förgäfves knotar likväl husfolket, förgäfves våndas fabrikören sjelf i de nya, för honom så främmande och besvärliga förhållandena. Hans hustru: vill så ha-det! och ban har ingalunda mod :att sätta sig-upp emot den oinskränkta myndighet hon vetat tillvälla sig. Nu beger sig emellertid, att i huset flönes en ung man, verkgesällen Hansson, (hr Thegerström), som växt upp der och byser verklig tillgifvenhet för fämiljen i allmänhet, men enkånnerligen för en: bland dess medlemmar, dottren i huset, mil Anna (mll Sjöberg). Med bedröfvelse bar. han sstt de sorgliga följderna, af hHusmodrens fåfänga och husfadrens svaghet. Lifvad af sin tillgifveshet och sin kärlek, vill han försöka ställa allt till rätta, och hän lyckas förmå den på förnämhet och allmänna värf uppledsne br Bark att gå in på en plan, som sätter bonom (hr Bark) i tillfälle att på samma gång återtaga husbondeväldet och genomskåda de snyltgäster och falska vänner, som hans förra lefnadssätt och hans anseende såsom förmögen man samlat omkring honom. Vid styckets slut har man således all anledning antaga, att br Bark: åter blir en driftig handtverkare och en ordentlig husbonde, att bans fru åter blir .en god hustru, och att deras dotter skall lefva länge och lyckligt med sin Hansson, ty det är raturligt, att mil Annas hand är den minsta belöning, som: kunde vänta honom för den goda tjenst han gjort sin busbonde. Alla ha således skäl att vara belåtna med utgången, meflundantag likväl af snyltgästerna, Vilka draga bort förödmjukade och långnästa som sig vederbör. Sådant är i få ord innehållet af detta stycke. Ämnet är ofta -behandladt och eger derföre ej just nyhetens retelse, men skildringen af den till följd af mannens svaghet och hustruns fåfänga i huset rådande oredan är på det hela åttka lyckad; hvaremot utvecklingen ofelbart hade kutnat, äfven utan frångående af författarehsHufvudtanke dervid, någöt bättre anordnas och: åtskilliga osamnolikheter undånröd: jag: De Karuktersr, som i stycket framställas, äro ällmänhet till sma Köfvuddrag vät tösktaj menfågra ibland dem förråda i detaljutföranidet, att författaren ännw saknar förmåga att individualisera, att ät sina bilder gifva helgjutenhet och sjelfständigt lif. De uttal: alltför ofta författarens betraktelser,åsigter och anttärknipgar, icke tankar och :föreställningar, som till följd af den ställning ock de förhållanden, hvari de befinna sig, kunva anses warar, deras egna. Detta gäller framför allt om :busmodrers karakter, hvilken dertill råkat blifva på scenen återgifven på ett sätt, icke mycket egnadt-att öfverskyla dess brister. Hos skön Anna, för hvilken åskådaren gerna Will: itdtreesera Ki synnerligen som rollen spelas på ett-behagfullt och okonstladt sätt, skulle man önskat något mera granlagenhet och: finkänsla-i omdömena öfver: föräldrarnes svagheterss. utan att: bon derföre sbehöft vara blind för desamma. Bästa bildeniastycket är tvifvelsuten hr Barks svär gerska, ett, förståndigt: och godhjertadt gammalt fruntimmer, som, ser sakerna klokt och praktiskt och har nog mycket ruter i sig att, då så behöfves, taga bladet från: munnen och säga ut sin hjertang mening. Fru Thorell ger rollen med naturtrohet: och god bätlning. Några episoder, som: falla 1 det burleska, äro nog mycket uttänjda, och förfaltareii har dessutom nog ofta gjort vig saker till omsägningar af redan genom föregående scener för årkådaren tillräckligt bekanta saker... Slutligen. skulle det ländt författarens smak till beder, omett och an: nat uttryck, t. ex:?blahd: dem; som. föllas af skomakaren Su!gn, varit uteslutet. Men afsedt från dessa och några andravsigrmöjligendöre I: teende anmärkningsanledningar, innehåller stycket emellertid mycket, soni ofelbartiskall slå an på Söjära teaterns pubiik och bereda