Aftonbladet – 22 januari 1857, sida 2

Ni förstår, fast jag är qvick nog, så kunde jag ändå inte: görat så fint som en riktig hattmakerska.: De äro verkligen mycket bra, onkel Tiff.n Kanske. kunde ni, miss Nina, baresta liksom litet hjelpa upp dem. Åh, om ni vill, onkel Tiff, så skall jag taga dem allesammans med mig hem och ställa dem i ordning åt er. Himien välsigne er, miss Gordon! Det var bara det jag ville; men se, jag skämdes för att be, gudbevars. Somliga fina, unga damer tycka inte om att handtera svart.o Åh, onkel Tif! Jag bar ingen sådan slags fruktan; teg dem derföre med på vagnen då ni för Milly hem. sä Härmed vände hon sig om och gick ut genom dörren; utanför ; hvilken Harry stod med hästen. vid tygeln. En uppmärksam åskådare skulle hafva märkt af den genomträngande, skarpa blick, hvarmed bans öga hvilade på Clayton, att han inom sig mätte den, framtida möjlighet, som skulle kunna xÖra denne ran till herre öfver hans öde — till laglig egare af honom sjelf och alit hvad han höll kärt. Hvad Nina beträffar, hvars säit, om hon dagen förut emottagit Clayton, skulle burit prägeln af hennes vanliga barnsliga och nyckfulla koketteri, så hade hon erhållit ett så allvarligt intryck af det uppträde hon bevittnat, att hon knappast tycktes märka honom. Hon satte sin litla vackra fot i hans hand och lät. honom lyfta sig upp i sadeln, utan att på annat sätt än med en allvarlig och behaglig böjning på hufvudet erkänna hans artighet, En af hufvudorsakerna till det välde Clayton vunnit öfver henne var, att bans natur, så stilla, så spekulatif och så föga fallen för demonstratioaer, alltid lemnade henne full frihet att följa sina egna, mera flyktiga och mångskiftande tankar. En man af annat skrot och kora skulle sökt väcka henne ur hennes drömmerier — skulle gjort anmärkningar öf.er hennes tankspridda uppsyn, eiler brydt benne för bennes tysilätenhet. Ciayton kastade sig endast upp. på sin häst och red tyst vid heones ala, medan Harry sprängde förbi dem och snart var ur Sigte, (Forts. följer.) f