Hr G. F. Ekholms anförande i jernvägsfrågan i borgareståndets plenum den 6. Deoember 1856. 4 (Slut från gårdagsbl.) Den grundtanke, som synes hafva föresväfvat förslagets upphofsman och äfven i viss mån, ehuru med tillkännagifven restriktion, blifvit af jernvägskomiten antydd, att nemligen jernvägslinierna borde så litet som möjligt följa vattendragen, utan fastmera. genomskära de inre delar af landet, som äro i saknad af vattenkommunikationer, vågar jag i viss mån till dess absoluta riktighet bestrida. Bosättningen, kulturen och näringsfliten bafva här, såsom i alla andra länder, merendels koncentrerat sig invid vattendragen, och nedifrån de öfriga delarne af landet sträcka sig gemenligen alla kommunikationslinier deråt. Just med anledning af detta förhållande finna vi äfven, att i andra länder, vid anläggning af jernvägsförbindelser, man alls icke bemödat sig att aflägsna dessa derifrån, utan att tvärt om jernvägsanläggningarne esomoftast följa tämligen troget de segelbara insjöarne och floderna, för att upphämta de på dessa af ålder befintliga stråkvägar, der mesta rörelen redau befästat sig, tillgängliga naturalster och slöjdprodukter, den personella omsättningen inbegripen. Uti vårt land komma jernvägsanläggningar aldrig att, såsom invid floderna ofta är fallet, följa stränderna, utan i anseende till de inskjutande vikarne och utstående landuddarne i våra insjöar nödgas man söka en långt ifrån parallel riktning, samt således här endast vid vigtigare beröringspunkter träffa vattendragen, som hvarken kan eller bör undvikas. Så vidt jag kunnat erfara eller af upplysande skrifter i detta afseende inhämta, har rörelsen ingenstädes lidit af den dubbla utväg för dess befordrande, som vattenoch jernvägskommunikationer nära intill hvarandra erbjuda, och i vårt land bör sådant destomindre blifva fallet, som nästan under halfva delen af året vattenkommunikationerna i våra insjöar äro tillfrusna och obegagneliga. Ifrån denna grundsats har äfven öfverste Ericson sjelf afvikit vid den föreslagna jernvägsanläggningen till Upsala. Såsom ett vidare skäl för sträckningen af jernvägsstambanan emellan Göteborg och Stockholm söder om Mälaren uppgifves, att vägförbindelsen derigenom skulle blifva 3!, mil kortare. Som jag icke är i tillfälle att kontrollera detta förhållande, hvilket beror på terrängens beskaffenhet, antager jag detsamma för gifvet, men tager mig friheten erinra, att i anseende till de medgifna större svårigheter, . som å denna sträckning möta för anläggningen, de större kostnaderna, på sätt äfven jernvägskomiten i dess utlåtande upplyst, komma att motväga den uppgifna fördelen af mindre väglängd, hvilken dessutom är af ringare betydenhet, då man besinnar att hufvudsaken icke är så mycket att utfinna fogelvägen emellan tvenne ändpunkter, som fast mera att träffaiden väglinie, som, utan att alltför mycket divergera derifrån, upphämtar de mesta produkterna af den inre rörelsen samt personaltrafiken, så vidt de låta beräkna sig, och i följd deraf lemnar hopp om de största inkomsterna, för betäckande af de dryga kostnaderna för anläggning och underhåll. Jag bör tillägga, att, enligt sakkunnige personers utsago, vägsträckningen söder om Mälaren är behäftad med så stora lokalhinder, att hvad som möjligen vinnes i vägens kortbet öfverväges af den minskade hastigheten, hvadan resan alltid kommer att hastigare utföras emellan ändpunkterna å norra ån å södra sidan om Mälaren. För min del vågar jag antaga såsom afgjordt, att de mesta produkterna af den inre rörelsen äro i behof och komma att omsättas på den stambana, som skulle komma att dragas norr om Mälaren, emot hvad allet skulle blifva, om densamma sträckes igenom Sölermanland. Det torde vara allmänt bekant, att röelsen i förra fallet redan är gifven och befästad, att