Aftonbladet – 20 januari 1857, sida 2

EN DIALOG. (Ett grannt, men icke särdeles smakfullt möbleradt tum. Mamsell Lotta Penning, dotter till en rik handlande i en af Sverges medelstora städer, hvilar mera beqvämt än egentligen gratiöst på en liggsoffa af betsad björk, men med sidenöfverdrag. Mamsell har ett mera friskt och nöpet än egentligt vackert utseende. Den lilla uppnäsan tyder på någon böjelse för egensinne. Växten är — enligt ett uttryck, som mamsell Bremer begagnat i Hertha — mullig. Framföre henne står, med armarne korslagda öfver bröstet, hennes trolofvade, friherre af Börd, en redlig, välväxt gestalt, fina, bleka anletsdrag, mörkt bår, eadast sparsamt genomådradt af ett eller annat grått strå, vissa veck i ögonvinklarne, som häntyda på ett icke sparadt ungdomslif.) af Börd. Det återstår endast ett par veckor till vårt gilermål. Jag ville derföre en gång tala allvarsamt med dig. a Penning. Åh ja! visst kan det vara tid p3. Vi ha nu varit förlofvade i nära ett des tid och derunder egentligen bara pratat tok. Men kunde vi icke i alla fall gömma det allvarsamma tills vi bli gifta. Då behöfva vi någöt att sysselsätta oss med. Var derföre nu i stället litet elak emot fruntimmerna här i staden och låt mig få skratta. Man har ju ändå icke roligare, än man gör sig. NL ap Börd. . ftJag ber dig, min goda Lotta! (afsides) Fy fn sådant namn! (högt) Hejda för ett ögonblick strömmen af ditt goda lynne! Penning. Ah! min lilla Loth! jag ämnar just i afton öfverträffa mig sjelf.