Aftonbladet – 20 januari 1857, sida 2

VA AA ——N förnämt leende bör ligga något halfdystert, något melankoliskt, Adeln är en Niobe, som sörjer sina flydda, skönaste dagar; den drar på munnen, men den gapskrattar aldrig. Dessutom medgifver icke din mun dylika glädjeutbrott. Den är af naturen för stor att så blottställa sig. Det bör alltid finnas ett visst afstånd emellan mungipan och örat. Penning. Min kära du! när alla le mot mig, hvarföre skulle icke jag le mot alla? Och hvad min mun angår, så, hur stor den än må vara, har du ändå rätt ofta velat pussa den. af Börd. Sant, mycket sänt. min tjusande Lotta! Du har en dragningskraft, om An vore färdig att kalla magisk. Uta häft 8 ändå, att du icke sällan valsar alltför häftigt med en eller annan kavaljer, bl är förtjust att, om också blott några ögonbliok, få dispo. ov ig. kom väl ihåg, att valsen är nera öfver dig. slet per muvemangets dans, det vildsiata, hejdlösa, svindlande fortskridandets. Sök att motarbeta denna energi i benen; ty oss tillhör stillastå. ndet Ingen mensklig makt bör få oss ur oa position vi en gång intagit. Vi måste säga med Cambronne: Det gamla gardet dör, men ger sig icken, ger icke med sig en enda tum. Penning. Dina anspråk, min kära Bö något öfverdrifna. Jag vil svängen och derföre älskar ja är icke något pungdjur, som högtidligt sitter på bakbenen och låter beundra sig af menageribesökande. Jag älskar rask omsättning. af Börd. Ja, raen sedan du blifvit gift, hoppas. jag, att ingen omsättning kommer i frågas Tillåt nig emellertid att fullfölja mina anmärkninsar, och kom i håg, att det är din bästa vän rd! äro nästan I vara med i 8 valsen. Jag