Aftonbladet – 20 januari 1857, sida 1

hattar, efter allt utseende tillhörande alla de gammaldags och förlegade moder och bruk, som varit i svang på de femtio sista åren. Det är då åtminstone prima sort fogelskrämmor, det syns tydligt ! mumlade Tift. Nå Sue, sade Cripps, gissa nu! Hvad tror du jag gaf för de der? Jag vet inte,, svarade hon svagt. Jo, jag gaf femton dollars för hela skräpet, och det. finnes inte en af de här, sade han och -räckte upp en af den allra märkvärdigaste sorten på sin hand, som inte är värd från två till fem dollars. Jag skall vinna minst femtio dollars på den der låren.n Nu vände Tiff sig åter till sin stekpanna och böjde sig öfver den, medan han resonnerade sålunda: Nu vet jag då åtmnstone en sak, och det är hvar qvinnfolken få de der hönsburarne te hattar, som de nyttja vid våra Camp-meetings. Du Gud — de äro nog för att förderfva nädeng verk — ja ä di så! Om jag skulle råka te att möta ex tocken der på kyrkogården sen det blifvit mörkt, så skulle Jag tro att jag biitt efterskickad från andra verlden — och det inte på angenämaste sätt heller. Stackars missis! — ser mäkta matt ut. Ingen under! De der vore nog att skrämma hjertat ur en stackars svag sjukling. Se bär Tiff, hjelp mig nu att öppna den här låren. Lys hit! F—n te sitta håråt också! Här är ett helt parti skor och stöflor, sem jag köpte sf samma karl; Somiiga ä maks och somliga inte; men så fick jag; dem ocks för ett sjungande pris. Folk nyttjar inte alltid maka skodon. Torde nog vara glada att gå med omaka; om de få dem till rampris. ve Kär bara, ä inte det här det allra vackraste par fruntimmerskängor och alldeles kompietta, utom att det är ett hål i fodret uti tån; de få vara varsamma då de dra på den, annars slinker foten in mellan fodret och öfvertyget.