Aftonbladet – 20 januari 1857, sida 1

gammal gosse. Det var den lättförnöjdaste. anspråkslögaste natur, med ett öfvermått a! fysisk .emottaglighet: för -blotta tillvarons njutDing, som äfven de största motgångar ej för mådde nedslå. Han stod på en trefligaste vänskapliga fot med sig sjelf; han tyckte om sig sjelf, han trodde på sig sjelf; och-då ingen annan fans att göra det, plägade han slå sig sjelf. på axeln och säga: Tiff; du är en glad själ, du är en bra gosse, och jag tycker om. dig!, Nästan altid. underhöll han et förtroligt samspråk med sig sjelf, inmängdt med en och annan psalmvers, sjungen med glad och ljudelig stämma, samt då och. då ett godt och bjertligt skratt. I goda fidei skrattade Tiff mycket. Han skrattad: då hans nysådda bönor kommo upp, han skrattade då solen sken fram efter ovä er, han skrattade åt femtio saker, som det aldrig faller någon annan in att skratta åt; men han trifdes och frodades i den leende atmosferen af sitt eget goda lynne. I mörka och bekymmerfulla tider språkade Tiff med sig. sjelf, i stället att skratta, och fann inom sig en rådgifvare, som aldrig förrådde hans hemligheter. Vid närvarande tillfälle vir det ej utan ett visst missnöje som han tog en öfversigt af återstoden af en af sina välgöddaste kycklingar, med hvilken han tänkt styckevis fraktera sin matmor. Han tröstade sig derföre som vanligt med ett litet samspråk med sig sjelf. Den der,, sade han red en föraktlig släng af hufvudet åt den nykomne, den der kommer att sluka som en varg allt hvad han får för sig, det är jag säker om, Gud gifve jag stuckit den gamla kalkontuppen i stället. Den hade varit god nog åt honom, seg som ban är. Det här som just var min raraste kyckling, och der ska hoc nu sitta och se på hur han slukar en. Du Gud, de qvirfol