Aftonbladet – 20 januari 1857, sida 1

skilt nöje af att -komma och fastna i hans giller och snaror, så att der, hvarest en annan skulle svält, der kurde Tiff skåda si; omkring med tillfredsstäld sjelfbelåtenhet oc anse hela naturen som sitt visthus, hvarest han hade sina förråder gående omkring på fyra ben och i ludna kläder, blott såsom ett nytt sätt att få dem att hålla sig, till dess han skulle vara redo att förtära dem. Cripps kom således aldrig hem, utan att vänta sig ett mustigt och smakligt mål, äfven då han druckit upp sin sista fjerdedels dollar på krogen. Detta behagade Cripps väl. Han insåg att Tiff troget uppfylde sin pligt, hvarföre han också tid efter annan beråförde åt honom någon oduglig lapprisak, såsom bevis på att han uppskattade hans värde. Glasögonen, hvarmed Tiff ständigt stoltserade, hade på detta sätt kommit honom tillhanda; och ehuru glasen bevisligen endast voro simpelt fönsterglas, var dock Tiff lycklig i sin öfvertygelse om att de voro de ypperligaste synglas, och ännu lyckligare i det obestridliga faktum, att hans förträffliga syn gjorde alla slagg glas onödiga. Det var blott ett slågs aristokratisk svaghet hös Tiff. Han ansåg nemligen glasögon såsom kännemärket på en gentleman, och såsom ett ovilkorligt attribut för den, som blifvit uppfostrad i en af det gamla Virginiens förnämsta familjer. Hari ansåg dem så mycket oumbärligare, som han jemte sina mångfaldiga åligganden utomI hus äfveri, såsom läsaren redan sett, fuskade i åtskilliga qvisliga idrotter. Tiff kunde täfla med hvem som helet i butipstoppning ; han kunde klippa till barnkläder och fört Kläden ; han kunde lappe, och han kunde sömma, och gjorde det med :en innerligasic sjelfbelåtenhet. Oaktadt de många skuggsidorna af hans öde var dock Tiff på det hela en munter