Aftonbladet – 19 januari 1857, sida 2

Ack, de här gamla tellarne, alltid ha de så mycket att sägal, sade Tiff för sig sjelf, under ett slags coliloquium. Jemt hviska de och tassla och tassla! Herren vet hvad det är om allt — de tala aldrig ur skägget, så en menniska kan förstå hvad det är de vill. Tyst! Så sant jag är en syndare inför vår Herre är ieke det Faxy.Ah, hör på henne bara! Här hördes ett gällt, ifrigt hundskall genljuda i skogen. Åh ha, Faxy, du är nog en säker ledsven, dula tillade han och smekte en varglik, mager hund, som kom springande emot honom. Ah, du din gamla odåga, hvad ska du springa så der fort för. och lemna din Missus efter dig! Hör, hvad är det ? : : : En klar, barnslig röst sjöng glädtigt i skogen: ,Oeh kommer du dit, förr än jag hinner gå — På vägen till Kanaans land. Hvarpå Tiff, lifvad af en plötslig entusiaspa, svarade: Se dig om efter mig, ty jag kommer också — På vägen till Kanaans land. Svaret åtföljdes af ett muntert skratt, då den barnsliga stämman från skogen ropade: Ha, Tiff, är det du? Och strax derpå kom en frimodig, vacker, blåögd flicka af omkring åtta års ålder framspringande bland trädstammarne. Du Gud, miss Fanny, så glad mi är, och er: mammy, som är så klen i denna qväll. Öch derpå sänkande sin röst till. en hviskning : Och ni kan aldrig tro hur bedröfvad hon har varit! Ni kan tänka, miss Fanny, hur dålig hon är, då bon rent af gaf sig till att gråta, då jag lade lillan i armarne på henne. Jag är mer bekymrad än jag kan säga, och önskar till Gud, att er pappa ville komma hem. Har ni miklamenterna med er?