Aftonbladet – 19 januari 1857, sida 2

Den lilla tjufpojken spärrade vidt upp sina blå ögon och betraktade Tiff med en:blick, så ofrånvänd, som hade han varit magnetiserad, och. satt sedan tyst och undergifven stilla på sitt vedträ, medan Tiff ifrigt sysslade med någonting berta i ett hörn af rummet. Efter en sund, och då dagsljuset allt mera aftog i den låga stugan, drog han fram en grof tallgren och bultande in den mellan ett klufvet vedträd, som stod i spiselvrån, mumlade han: plitet ljus kan hon behöfva om inte annat. Derpå föll han åter på knä och började blåsa på kolen under den lilla grytan, hvilka, likt tallvedskol i allmänhet, alltid. togo en: mörksoch sur min på sig, då ingen blåste på dem. Tiff blåste nu af alla krafter, obekymrad om de moln af aska, som yrde omkring. honom och satte sig i flingor till och med i hans ögonhår och balancerade på hans nästipp. Besitt ngen go, ä icke jag ohiskligt stark i mina lungor — de kunde användt mig i grofsmedjan hvad dag de hade velat. Hvem är det som har satt lif i spiseln här nu hvar dag Rom Gud ger, om inte just gamle Tiff? — Men jag kan undra hvad miss Fanny dröjer så länge för! Och Tiff reste sig med största försigtighet, kastade en orolig blick bort åt sängen och närmade sig på tå (medan han mer än en gång höll på att taga öfverbalansen under sina bemödanden att gå tyst) den grofhyflade dörren, hvilken ö; pnades medelst en klinka med vidhängande snöre, sköt varsamt upp den och tittade ut. Titta vi ut med honom) så se vi att! den lilla kojan står allena, i hjertat af en tät, hög tallskog, som omsluter den på alla sidor. Tiff höll dörren öppen ett ögonblick för att lyssna; men intet annat ljud hördes, än den skälf. vande vinden, som susade och hven i klagande tonfall mellan de höga trädtopparne — ett ödsligt, ängsligt oeh klagande ljud.