Aftonbladet – 19 januari 1857, sida 1

erg5och Tullportisgatorne; 1G. A. Hennigs, Regeringssgatan; i W. A. Lindströms, N:o 11 Brunkebergstorg Storgatan; i P. MM. Hööks vid Nybrogatan 8 Ladapå Skpas priset fter det utrymme de upptaga STOCKHOLM, den 19 Jan, JERNVÄGSFRÅGAN. () Vv Vi visade i vår sista uppsats, huru äfven utan allt afseendg på vestra stambanans dragning norr eller söder om Mälarea, de norr om denna sjö belägna provinsernas iniressen bättre befrämjas medelst en jernbana ledd genom det bördigaste slättlandet och Mölarstäderna med en derifrån vid Westerås utgående grenbana till Siljan samt en direkt jernvägsförbindelee mellan Upsala och Gefle, än medelst de af öfverste Ericson föreslagna banor genom dessa prövinsers minst fruktbara delar. Vi öfvergå nu till betraktande af förhållandet uti medlereta Sverge och gynnerligast i Nerike, ett landskap, som genom de out:ömliga malmförråden ut: dess norra del, ist bördiga slättlandet uti dess midt och dess :ge mellan de stora insjöarrie är förtjent af särdeles afscende. Genom de stora sjöarne Mäleren, Hjelmaren och Wenern, står denna rika provins i förbindelse icke bloit med de stora landskep, som närmast omgifva nämde sjöar, sågom Wermland, Westergötland, Småland, Östergötland, Södermanland och Westmanland, hvilka alla hafva vigtiga industriella beröringar med Nerike, utan ock med Östersjön och Westerhafvet, med Stockholm och Göteborg. Medelst lättade förbindelser genora provinsens inre mellan de stora sjöarne underlättas derföre också icke blott dess egen industri, likasom de abdra provinsernas, i den mån de äro deraf beroende, utan beredes ock utsträckt möjligbet till varuutbyte, till förädling af dessa landskaps råämnen och till afsättning af produkter såväl mellan de nämda provinserna inbördes som till Stockholm och Göteborg. Förbättrade kommunikationsanstalter mellan sjöarne hafva derföre ock af ålder utgjort föremål för statemakternas uppmärksamhet och understöd. Genom Göta kanal vanns ändamålet till någon del, men endast högst ofullständigt, synnerligast hvad angår förbindelsen mellan Mälaref och Hjelmaren med Wenern. Förrän nyttan af Jernvägsanläggningar blifvit insedd, var man derföre bötänkt på att genom den så kallade Svea kanal fullkomna vattenkommunikationerna. Redan 1848 beviljade rikets ständer understöd till en jernväg mellan Hjelmaren och Wenern, och 1851 beslöto de statens medverkan för en till Mälaren utsträckt sammanbindningsbana mellan dessa sjöar. Om deras förening äfven med Wettern medelst en jernbana från sistnämde bana vid Qvistbro till Askersund väcktes vid vista riksdag motion, hvilken likväl icke då föranledde något anslag för ändatnålet. Dessa sammanbindningsbanor äte ock väl förtjente af att man vid dem fästat den största vigt. För hvarje riksedalers besparing i transporikostnad, som genom dem vinnes, möjliggöres för en deremot svarande väglängd det vidare forslandet af de effekter, hvilka, på sammanbindningsbanorna blifvit förda till sjöarne och derigenom dessa effekters afsättning till förädling eller konsumtion på kring sjöarne belägna orter, desto flera till antalet, ju större sjöarnes omkrets och de med dem i gemenskap stående kommunikstionsanstalternas utsträckning är. I Småland, i norra Westergötland, på norra Dalsland, framförallt i norra och vestra Wermland fianas t. ex. på många ställen skogar och vattenfall lämpliga för ett högst betydligt stångjernssmide, utan att kunna dertill begagnas, emedan skilnaden i det pris, som för det färdiga stångjernet kan erhållas, och det hvartill råämnena, cd tillägg af alla transportkostnader, uppgå, ej betäcker förädlingskostna len. Blifva nu genom ändamålsenliga jernvägsenläggningar i Nerike transportkostnaderna för malm och tackjern från provinsens rika bergslager till punkter vid Wenerns och Wetterns stränder så nedsatta, att dessa råämnen med tillägg taf de frakter, som ytterligare tillkomma, ej vid stångjernsbruken stå högre i pris, än att vinst kan uppstå på deras förädling, så kan derigenom en utomordentligt stor industri utvecklas, hvars produkter, såsom vi i en föregående artikel yttrat, med hela sitt värde öka nationalrikedomen, och således väl snarare förtjena afseende än möjligheten att med större hastighet färdas mellan Göteborg elter Kristiania och Stockholm. För många orter i Wermland är möjligheten att till billigt pris erhålla taczjern från Nerike en lifsfråga, emedan otillräckligheten af provinseris egna tackjernstillgångar och den utvidgning stångjernssmidet vid några af de bäst belägna bruken under de senare åren vunnit, der föranledt en tackjernsbrist, som blir allt mera känbar och, om den ej snart afbjelpes, måste föranleda flera bruks nedläggande och dermed upphörandet af den källa till konstflit och välstånd, som de för vidsträckta trakter utgjort. För transitotrafiken mellan Göteborg och Stockholm äro ock sammanbindningsbanornas längd och riktning af största vigt, ty från Göteborg till Wenerns östra kust, likasom från Örebro ellerArboga till Stockholm, kunna varor föras billigare sjöledes än på motsvarande längd af någon jernväg; och blifva sanintanbihdningsbanor mellan sjöarne ändamålsenligt anlagda, skall d.erföre transitotrafiken, för så vidt den ej kommer ait fortfarande ske sjöledes, och med undantag för paketer samt lätt och dyrbart gods, för hvilket afseende 6j behöfver göras på frakten, otvifvelaktigt till en stor del taga denna väg. Vi hafva ansett nödigt att förutsända dessa anmärkningar, innan vi öfvergå till granskning af de särskilta förslaoen för gtamhannr